Oljan och presidenterna

Även i mediarapporteringen börjar det bli tydligt att det finns en dubbel standard för Nordafrika och Arabiska halvön. Revolterna i Nordafrika är lätta för USA och EU att fördöma, men när demonstranter i Bahrain får sätta livet till, då är det svårare att vara kritisk – inte minst mot Saudi Arabien som beredvilligt bistod Bahrain i demonstrantjakten. Hillary Clinton försökte använda Iran-spöket som ursäkt, men självklart är det risken för att Saudi Arabien skulle avlossa oljevapnet som styr (oljevapnet är en term som jag lånar från Cornucopias utmärkta inlägg om det).

Hillarys man har som så många andra amerikanska presidenter uppmärksammat problemet med USAs beroende av Mellanösterns olja. Alla har också uttalat att de minsann skulle få ordningen på det hela. Att ingen varit i närheten av att lyckas visar hur svårlöst energifrågan är. Det är lätt att prata om förnyelsebara alternativ (inte minst nu efter kärnkraftsmällen i Japan), men så väldigt mycket svårare att leverera. Det finns med andra stor risk att USA och vi andra djupt oljeberoende kommer att avgiftas den hårda vägen.

Hur som helst, syftet med det här inlägget är egentligen att tipsa om det suveräna inslaget i the Daily Show, där en kavalkad av presidenter uttalar sig om oljeberoendet, vilket visar hur lite som hänt de senaste årtionden – trots att problemet varit högt på agendan ända sedan 70-talet.

Inslaget är inte nytt, så många av er har säkert redan sett det, men det är väl värt en repris!

http://www.thedailyshow.com/watch/wed-june-16-2010/an-energy-independent-future

Energiproduktionen i Tyskland

Oavsett var slutnotan landar när de japanska kärnkraftshaverierna summeras, så kommer den globala utbyggnaden av kärnkraft att få sig en ordentlig törn. Både Flute och Cornucopia har skrivit bra inlägg om detta. Men även med optimistiska (innan Fukushimakatastrofen) utbyggnadsplaner för kärnkraften så skulle det vara en stor utmaning att ersätta fossilenergin med bara kärnkraft.

Alltför ofta är energidebatten i Sverige strikt begränsad till hur vi i vårt land ska lösa våra problem. Samtidigt tenderar man att glömma bort hur otroligt privilegierade vi är med vattenkraft som står för nästan hälften av elproduktionen och dessutom omfattande biobränsleresurser. Oavsett hur bra förspänt vi har det i Sverige så är energiförsörjningen en global fråga där Sverige inte kan leva isolerat från omvärlden och allra minst från EU där tredje marknadsdirektivet driver på för en integration av energimarknaderna, vilket på sikt kan ge effektivare fördelning/lastutjämning av produktion och efterfrågan (inte minst viktigt med en ordentligt utbyggd vindkraft).

För att ge perspektiv på situationen i Sverige så kommer här en översikt av läget i Tyskland. Nästa gång det gnälls över att elpriserna i Sverige är höga – extrapolera situationen i Tyskland några år framåt i tiden, konstatera att det inte är bättre ställt i de andra stora EU-länderna och inse att energin fortfarande är riktigt billig.

Följande tabell visar hur Tysklands elproduktion är sammansatt:

Energieträger
2007
Mrd. kWh
2008*
Mrd. kWh
2009*
Mrd. kWh
Braunkohle
155,1
150,6
146,5
Kernenergie
140,5
148,8
134,9
Steinkohle
142,0
124,6
109,0
Erdgas
75,9
86,7
77,0
Mineralöl
9,6
9,2
12,5
Wasserkraft
28,1
26,5
24,5
Windkraft
39,7
40,6
37,8
Übrige
46,4
50,3
54,6
Bruttoerzeugung
637,3
637,3
596,8

Kärnkraften (2009) utgör ca 23% av den totala produktion. Förnybar energi (inklusive vattenkraft) ca 10%. Redan innan smällen i Japan så var den allmänna opinionen betydligt mer kärnkraftskritisk, vilket gjorde att branschen fick bjuda till ordentligt för att få igenom en livstidsförlängning (dock ordentligt begränsad). Som reaktion på händelserna i Japan har regeringen uttalat att man vill backa  överenskommelsen om livstidsförlängning och också omedelbart stoppa driften av de äldsta anläggningarna. Allmänhetens inställning har också svängt från kärnkraftskritisk till väldigt kärnkraftskritisk. Enligt opinionsundersökningar vill mellan 53-60 % av tyskarna att deras kärnkraft stängs ner så snabbt som möjligt! Detta påverkar dock bara i det korta perspektivet eftersom det har funnits politisk enighet om att fasa ut kärnkraften på längre sikt (någon gång på 2020-talet om jag kommer ihåg rätt).

Tyskarna har visserligen fått upp vindkraftproduktionen ytterligare någon procentenhet sedan 2009, men det är lång bit kvar till en koldioxidfri elproduktion 2050, vilket regeringen har satt upp som mål.

Om vi tar en titt på den totala energimixen (alltså inte bara elproduktion), så ser det ännu besvärligare ut. Visserligen är siffrorna några år gamla(2005), men utan kärnkraften så var det inte mer än 1,2%-4,7% (beroende på hur mycket av posten Övrigt som är biobränsle) av det totala energibehovet som produceras koldioxidfritt.

Kärnkraftens leverans av 12,5% av det totala energibehovet är såklart inte allena saliggörande, men visst hade det underlättat en del. Om man försöker göra en rationell bedömning av riskerna med kärnkraft så är det trots allt (Tjernobyl, etc) inte många dödsfall / TWh jämfört med andra energislag. Men kärnkraftsolyckor är så oerhört mycket mer dramatiska än andra. Den psykologiska effekten av det latenta svårgripbara hotet av strålningsrisker i kombination med associationer till kärnvapen gör att man tenderar att överskatta de faktiska riskerna.

Tyskar har en förmåga att leverera vad de föresatt sig att göra, men den här gången kan det bli svårt..

2007 2008* 2009*
Energieträger Mrd. kWh Mrd. kWh Mrd. kWh
Braunkohle 155,1 150,6 146,5
Kernenergie 140,5 148,8 134,9
Steinkohle 142 124,6 109
Erdgas 75,9 86,7 77
Mineralöl 9,6 9,2 12,5
Wasserkraft 28,1 26,5 24,5
Windkraft 39,7 40,6 37,8
Übrige 46,4 50,3 54,6
Bruttoerzeugung 637,3 637,3 596,8

Högerextremister och islamisters gemensamma nämnare

Då var det dags för ett ämne utanför bloggens huvudfåra.

Under de senaste åren har det uppmärksammats allt mer att judar i Malmö känner sig utsatta och förföljda. Jag måste erkänna att jag från början hade lite svårt att ta rapporteringen riktigt på allvar. Visst kan Gaza-invasionen skapat en hel del hatkänslor med irrationellt beteende som följd, men min spontana reaktion var att så väldigt omfattande kan det väl ändå inte vara.

Nyfiken på hur svenska islambloggare ser på saker och ting fick mig att leta upp och börja läsa några sådana. Den första jag hamnade på var en blogg som verkade ge ett seriöst intryck med långa artiklar om utvecklingen i mellanöstern. Men ganska snabbt började det dyka upp ett genomgående tema, ungefär såhär – om det inte hade varit för de illasinnade sionisterna så hade situationen i Mellanöstern varit mycket bättre. Och inte bara där utan i hela världen, förutom i Iran där man är på god väg att bygga upp idealsamhället! Om någon lite försynt påpekar att Iran kanske inte verkar så fantastiskt mysigt (tex om man hänvisar till Transparency Internationals bild av korruption i Iran som jag gjorde) så bemöts man ofelbart av svaret att man inte kan lita på propagandan från sionistiskt styrda organisationer! Begreppet NWO dyker givetvis också upp i den konspirationsteoretiska världsbilden som framträder. Att det länkas till nationell.nu (högerextrem sida) trodde jag först var någon form av ironi. Men även om nationell.nu inte har mycket till övers för muslimer och islam så upptäckte jag att islamisterna (eller vad vi nu ska kalla dem) har tagit över nationalisterna/högerextremisternas bild av judarna.

Min diagnos är att denna islambloggare har hamnat i ett sektliknande extremisttänkande där all fakta som inte stämmer överens med den egna världsbilden snabbt och enkelt sorteras bort som irrelevant (ytterligare ett exempel på speciell diskussion).

Detsamma kan sägas om en annan islamblogg som i mångt och mycket delar världsbilden ovan, (hurra för Iran!) men som har en något mer religiös profil. På bloggen finns det ett inlägg som förklarar trafficking och prostitution med den: “liberala sex kulturen och det moraliskt förfallna samhälle vi lever i idag“. Här kan vi prata moralkonservativt och inte så lite jämställdhetsfientligt (inte minst i efterföljande diskussion).

Ett annat exempel är kulturvärldens tidigare favoritmuslim Mohamed Omar som gått och blivit extremist. Även hans blogg visar samma tydliga tecken som bloggarna ovan. Läs mer om M O på Newsmill.

De omnämnda bloggarna är inte på något sätt våldsförespråkare, men när personer som kan formulera sig väl har dessa värderingar så är det ett tecken på att det också finns andra mer våldsbenägna islamister med ungefär samma världsbild. Alltså är det ganska sannolikt att situationen för judar i Malmö är betydligt besvärligare än vad åtminstone jag trodde från början.

En annan intressant aspekt är att även moderata och sekulära muslimer känner sig utsatta för de extrema islamisternas hat.

Ulf Nilsson i Expressen skriver att Sverige och svenskarna befinner sig i ett krig mot muslimerna. Jag skulle snarare vilja säga att Sverige och svenskarna (invandrare inkluderade) bör fortsätta att kämpa mot okunniga, intoleranta, bakåtsträvande grupperingar, som man länge gjort med tex vänster- och högerextrema, men också med religiöst konservativa. Islamisterna är ytterligare en gruppering att lägga till på listan, varken mer eller mindre.

,____

Här är några andra exempel på islambloggar där det finns ett och annat som kan få vän av ordning att haja till: Noorislam, Seende, Ledaren, Min Hijab

För övrigt bör den första åtgärden vara att sätta stopp för religiösa friskolor, vilket tas upp i flera inlägg på Lindenfors blogg.

Tillväxtdiskussion i Filosofiska rummet – P1

Jag lyssnade på Filosofiska rummet där man diskuterade “Tillväxten och det hållbara välståndet”. Tim Jacksons bok var ett underlag i diskussionen som fördes av Kenneth Hermele (humanekolog och ekonom), Johan Norberg (författare/debattör associerad till Timbro o liknande) och den mindre kända Gunilla Andersson (Glokala tankekedjan). Diskussionen gav en bra bild av hur det låter när man ställer det naturvetenskapliga/ekologiska perspektivet mot det ekonomiska/marknadsinriktade. Kenneths kunskaper om de ekologiska systemens begränsade resurser får Johans marknads- och teknikoptimism att falla ganska platt. Här är några ordväxlingar (ungefärliga) från programmet:

Kenneth poängterade att det ekologiska systemets begränsningar överskrids redan idag och hur den starka tillväxten i tex Indien och Kina förvärrar situationen ytterligare. Han nämnde också att det finns många möjligheter att förbättra situationen (tex global vegetarianism), men menade att det inte är sannolikt att så mycket av det kommer att genomdrivas.

Johan höll med om att det är viktigt att sätta ramar (politikeruppgift) för vad som är miljömässigt rimligt (dvs internalisera miljökostnader) och menade att det då går att nå resultat. Framförallt när tillväxt och ökat välstånd gör det möjligt att lägga de resurser som krävs på miljöförbättringar. Johan exemplifierade med de lokala förbättringar (tex sjöar) av miljön som skett i Sverige.

Kenneths svarade “du lider av någon sorts blindhet Johan” och att utrikeshandel gör att man flyttar problemen. I stort sett har man antingen ökat miljöproblemen i Sverige eller flyttat till andra länder som tex Kina.

När det gäller möjligheterna med grön teknologi så exemplifierade Kenneth med att västvärlden har blivit mycket effektivare på att använda resurser per BNP-krona, men att den totala belastning har ökat pga omsättningsökning. Den absoluta (verkliga) miljöbelastningen har alltså blivit värre trots effektiviseringen. Relativ avlänkning (tillväxt frikopplad från ökade miljöproblem) finns alltså men inte absolut avlänkning.

När det gäller synen på vad man göra åt situationen så poängterade Kenneth att hans syn var realistisk (inte pessimistisk). Kenneth menade att vi måste inse att vi står inför betydande miljöproblem (tex temperaturhöjning på 3-4 grader istället för målsättningen på 2 grader) som vi måste försöka begränsa skadorna av och hoppas att effekterna inte blir alltför katastrofala. Krismedvetenheten är helt enkelt inte tillräckligt utvecklad för att vi ska genomföra de genomgripande förändringar som skulle krävas för att hantera miljö/resursproblemen.

Johans bild var som väntat betydligt mer optimistisk / naiv: “… pessimism om teknikens utveckling som inte har sin grund i de senaste 200 årens utveckling. Jag vet inte om jag är nostalgisk kring industrihistorian eller om jag läst för mycket science fiction. Jag skulle bli förbluffad om vi om 100 år inte har de tekniska lösningarna som krävs.”

Tänk vad skönt att vara tekniknaivist. Bara att sluta oroa sig, luta sig tillbaka och låta den tekniska utvecklingen sköta jobbet. Riktigt roligt blir det förstås när tekniknaivister försöker bli konkreta och förklara hur det ska gå till. Med tanke på hur dominerande det tekniknaivistiska/tillväxtfokuserade perspektivet är så finns det mycket som talar för att Kenneth har rätt i sin bild. Vi kommer helt enkel få inrikta oss på att vi kommer slå huvudet i systemtaket och bara hoppas att det inte gör alltför ont.

Sluta snacka – dax att leverera

Det finns en politiskt ofta uttalad vilja att hantera de miljöutmaningar som världen står inför. Vanligt är tex att prata om en reducering av koldioxidnivån med 80-95% fram till 2050 (Moderaternas vision är till och med nollutsläpp!). Lyckligtvis är 2050 så långt fram i tiden att det är lätt att lämpa över ansvaret på framtida politiker. För när det gäller konkreta åtgärder så har det visat sig vara mycket svårare. Ur ett svenskt perspektiv brukar följande två ursäkter användas:

– med ökad tillväxt får vi råd att göra mer. Alltså måste vi först och främst fokusera på tillväxten, så löser sig det andra. Återigen ett exempel från moderaterna: tillväxt för ett bättre klimat (läsvärd kommentar finns här)

– att det lönar sig mycket bättre att fokusera på miljöproblemen i andra länder där det ger bättre avkastning. Sverige är ju redan så bra. Här kan också konkurrensargumentet komma in, dvs att Sverige inte får försämra sin internationella konkurrenskraft. Det bekymrar tex Sverker Martin-Löf.

Låt oss anta att visionen om nollutsläpp 2050 inte bara är vackra ord utan något som man också ska försöka uppnå. Vad krävs då? För att nå 95% lägre nivå 2050 jämfört med 2011 så krävs en årlig minskning på ca 7,5%! Visserligen kan man diskutera om det inte vore rimligt med en linjärt avtagande nivå, men även om vi räknar linjärt och säger att dagens utsläppsnivå på ca 10 ton (alltså inklusive utsläpp utomlands som drivs av svensk konsumtion) ska bli noll till 2050 så måste vi kapa utsläppen med ett ton per mandatperiod. Så när det är dags för val är det enkelt att stämma av med sittande regering om de är on track eller inte. Om det finns något parti som menar allvar med att reduktion av CO2-utsläpp då måste man ha en stenhård uppföljning på utsläppsnivåer och säkerställa att minskningarna följer den kurva som man planerar för att nå målet 2050.

Vi kan konstatera att det i dagsläget inte finns mycket tryck på den enskilda individen att reducera sitt fotavtryck. Det är också klart att så länge det bara är idealister och självspäkare som är motiverade att ställa om till en verkligt hållbar livsstil så kommer det inte att ge någon större effekt på helheten.

Det som behövs är helt enkelt ordentliga ekonomiska incitament. Det har diskuterats många olika varianter. I Sverige finns det idag en koldioxidskatt (för fordon och energiproduktion) som har gjort mycket för att vi fått en vettig utbyggnad av fjärrvärme. Det finns också ett certifikatsystem för energiproduktion som stimulerar utveckling av förnyelsebar energi. På europeisk nivå finns ett system för utsläppsrättigheter som också ska sätta press på koldioxidutsläppen från industrin (än så länge har det dock inte haft någon större effekt). Detta är visserligen bra system som säkert kan ge resultat om man skruvar åt kraven ordentligt och utökar omfånget. Det faktum att man beslutar bygga Förbifart Stockholm trots att antalet miljövänliga transporter (alltså verkligt miljövänliga, inte etanoldrivna) 2020 inte beräknas uppgå till mer än 1,1% visar tydligt att dagens system är alldeles för kravlöst. Det finns dock ett område som helt saknar incitament för miljövänligt agerande – konsumtion (mat, kläder, prylar, etc) vilket ju också står för en betydande del av utsläppen. Även här skulle skattebaserade incitamentsmodeller behövas. För att få garanterad effekt, så kan en ransoneringsmodell tillämpas. Det finns många som har funderat och skrivit om ransonering – eller individuella utsläppsrättigheter (lite mer marknadsanpassad terminologi). Effekt har en bra sammanställning.

Vilka styrmedel som ska göra jobbet är en fråga som jag med varm hand överlåter åt politiker. Det viktiga är att de finns en tydlig uppföljning som visar om åtgärderna är tillräckliga eller inte.

Alltså, kom ihåg: det är ett ton CO2 per mandatperiod som ska bort!

Vad kostar det orangea kuvertet?

1994 beslutade riksdagen om en pensionsreform. Man insåg att det gamla ATP-systemet höll på att bli för dyrt och ändrade systemet till att vara premiebaserat i stället för förmånsbaserat.

För att opinionen inte skulle bli för stark mot försämringen för framtida pensionärer lockade man med “premiepension”, 2,5% av inkomsten skulle avsättas till en individuell fond som man fick placera efter eget huvud.

Staten lyckades alltså med att skjuta över hela risken avseende framtida avkastningar till folket. Genom införandet av premiepensionen individualiserades även en del av risken, alltså det är ditt eget fel (genom dåligt fondval) om du får låg pension.

Det finns helt klart fördelar med en förmånsbaserad pension (du får xx% av din lön när du går i pension) utan en premiebaserad (du får xx% av din livsinkomst +/- avkastning). När det gäller de 2,5 % premiepension så kan man misstänka att det fanns taktiska och ideologiska skäl till införandet (typ, vi måste sälja in det på något sätt och valfrihet är alltid bra), men något strukturellt skäl till att låta alla inkomsttagare förvalta en del av sina pensioner finns inte!

Om nu kapitalförvaltning är en skicklighetssport (det vore intressant att pröva det i HD…) så borde det väl finnas de som är mer kvalificerade än genomsnitts-inkomsttagaren. Resultaten från de som försökt med aktiva val övertygar ju inte heller.

Även effektivitetsmässigt är det högst diskutabelt. Är det verkligen befogat att 5,8 miljoner människor ska sitta och fundera över börsutvecklingen i Kina, eller oljeprisets riktning? Enligt vissa s.k. experter bör man titta över sina fondval en gång per kvartal. Om man ägnar ca 9 sekunder åt var och en av de 806 premiepensionsfonderna (dvs totalt 2 timmar) för att göra ett intelligent val så innebär det att det totalt läggs ner 46,4 miljoner arbetstimmar på fondval om alla följer råden att göra ett “aktivt val”.

Det motsvarar ca 28000 helårsarbeten, om vi räknar med en timkostnad på 150 kr så blir den årliga kostnaden ca 7 miljarder. Oräknat denna kostnaden så har “soffligarfonden” varit bättre än snittet av de aktivt valda fonderna 6 av 10 år. Jag tror att tiden/pengarna kan användas bättre.

Under 2009 behövde pensionsmyndigheten dessutom 451 miljoner för att administrera systemet  och fondbolagen tog ungefär 1 miljard för att “förvalta” sina fonder. Sen finns det ju ett antal lycksökande rådgivare som mot en nätt avgift så gärna hjälper till med det aktiva valet och “sätter guldkant på pensionen”

Summa summarum så lägger alltså en massa människor ner en massa tid i onödan på att aktivt välja ppm-fonder. Fonderna tar sedan betalt för att placera pengarna men gör det inte bättre än genomsnittsavkastningen (via Morningstar kan man själv konstatera att endast 19 av 94 sverige-fonder har gått bättre än Avanza Zero räknat på tre år, vilket är ett ganska sannolikt utfall om bara slumpen är inblandad).

Det är dags att lägga ner PPM.

Sydsvenskans ledarsida: Peak Oil 2006

Revolutionerna i Mellanöstern påverkar oss på många sätt. Prisökningarna på olja och uppdateringen av hur beroende vi är av mellanösterns olja har säkert fått en och annan oljeberoende tyckare i media att fundera lite mer på oljetillgången.

Som en följd har det smått revolutionerande hänt att Sydsvenskan (Skånes DN) på sin ledarsida skriver: “IEA beräknar att peak oil, den maximala produktionskapaciteten, nåddes redan 2006”

Att en av Sveriges större morgontidningar överhuvudtaget tar upp peak oil på ledarsidan är i sig en revolution. Att de dessutom skriver att peak oil inträffade 2006 är smått otroligt. Insatta peak-oil-ister vet mycket väl att IEA förskönar sanningen något (Både Flute och Cornucopia har skrivit om det) och lägger till ökningar av okonventionell olja (tex oljesand) och naturgasbaserade bränsle för att få till en fin stigning av den totala utbudskurvan så att det finns en räddningsplanka för dem som vill fortsätta förneka peak oil (se diagram nedan). Inte minst har IEA dessutom uttryckt en oerhört optimistisk syn på volymen av nya fynd, eller snarare rop på hjälp som Kjell Aleklett uttryckte det..

Min offensiva bedömning är att peak oil trots allt kommer att bli en valfråga redan nästa val. Redan nu finns det några framstående politiker som så smått har öppnat på locket, tex Gustaf Fridolin och Lena Sommestad (efterträdare till Baylan?). Fortsatt turbulens i Mellanöstern med nya pristoppar kommer att elda på frågan ytterligare.

Att det sen finns några mindre förändringsbenägna i vårt land som kommer att fortsätta slåss mot väderkvarnar – det får vi leva med. Förhoppningsvis leder det dock till att personer som Marian Radetzki får mindre mediautrymme och att anhängare av siter som The Climate Scam kan börja ägna sig åt något mer konstruktivt.

Elbranschen är svår – men E24 slaskar mest till det

Jag har noterat den uppmärksamhet som E24s artiklar om elbranschen har skapat (tex här), men först nu läst vad de har skrivit. Elmarknaden skiljer sig en hel del från övriga branscher och det är lätt att gå snett om man inte har ordentlig förståelse för hur den fungerar. Men jag vill nog påstå att E24 har visat att de konkurrerar med DI om slaskigaste näringslivsjournalistiken. Antingen har E24:

1. missat en hel del i sin research

2. bara passat på att skapa uppmärksamhet och få fler läsare genom att medvetet vara lite rundhänta med fakta

I artikeln “Välkommen till den sköna nya elvärlden” målar Per Lindvall upp en aningens konspiratorisk bild av hur det fungerar. Det är dock inte mycket som har blivit rätt. Av alla tokigheter i artikeln så är det nog beskrivningen av överföringen av el mellan Sverige och Tyskland som är den mest verklighetsfrämmande. Enligt författaren så används överföringskapaciteten bara när det hjälper till att hålla svenska elpriser uppe, inte när tyska priser är lägre. Det framgår inte om artikeln lägger skulden för detta på elbolagen, vilket känns mest naturligt, men i verkligheten är det Svenska Kraftnät som styr flödet. Om Per Lindvall känner till detta (kanske inte..) så innebär det alltså att han anklagar en myndighet för att hjälpa elproducenterna att hålla prisnivåerna upp. Det är en ganska avancerad anklagelse – speciellt med tanke på att det finns en hyggligt stor transparens i flöden och priser!

Second Opinion har Svenska Kraftnät skrivit ett bra bemötande av Per Lindvalls artikel.

I en annan artikel raljeras över eljuntans vinstfest. Även i den här artikeln finns det mycket mer av vilja än vett. Huvudpoängen är att de svenska energibolagen tjänar så mycket per anställd. Att använda ett sådant nyckeltal på energibranschen kan inte bara vara inkompetens. Jag förutsätter att det är ett sätt att skruva till budskapet för att det ska gå hem i stugorna. Även om man använder det nyckeltalet för jämförelse med europeiska branschkollegor så säger det inte så mycket. Nivån av outsourcing är tex generellt sett betydligt högre i svenska energibolag. För att göra en seriös jämförelse måste man såklart också se på en längre tidsperiod än ett enskilt år.

På det hela taget är det tråkigt när den för framtiden så viktiga energibranschen blir en plats för pajkastning av populister som vill vinna enkla poäng. Risken finns att politiker som ser chansen att bättra på opinionssiffrorna hoppar på racet och hittar på åtgärder som i bästa fall inte skadar, men som tar fokus från de verkligt viktiga långsiktiga frågorna (rekommenderar Flutes sammanställning).

Om man vill fokusera på just energibolagens marknadsförutsättningar i Sverige så finns det betydligt mer relevanta saker att lyfta upp än det som E24 har tagit upp. En sak som borde få större fokus är tex äganderätten till vattenkraften som Kvantitativt tar upp på ett bra sätt.  Det är få andra länder som har lika generösa villkor som Sverige. Det vanligaste är att energibolag kan förvärva koncessionsrätt som gäller under en begränsad tidsperiod. Staten leasar helt enkelt ut tillgången. Har värdet på vattenkraften gått upp under leasingtiden så blir det helt enkelt dyrare vid nästa koncessionsauktion. I Frankrike pågår det tex en vattenkraftauktion där Vattenfall är en av flera hugade spekulanter.

Ett annat exempel är den avvecklingslag för kärnkraften som upphävdes förra året. Folkomröstningen resulterade i ett beslut om avveckling 2010. Avvecklingslagen angav också ersättningsutrymmet för kärnkraftägarna, där en livstid på 40 år var en begränsande faktor. Med tanke på att kärnkraftverken byggdes runt 1975-1980 så hade det inte varit så många år kvar att kompensera ägarna för. När det blev fritt fram för kärnkraftsägarna att förlänga drifttiden till över 40 år så är det så klart en ekonomisk fördel. Den fördelen fick energibranschen gratis. I Tyskland gjordes en liknande politisk överenskommelse där man beslöt att tillåta livstidsförlängning av kärnkraftverken med i genomsnitt 12 år (observera att det fortfarande är tidsbegränsat). Eftersom det finns ett starkt kärnkraftsmotstånd i Tyskland så kostade uppgörelsen om livstidsförlängning en hel del för energibolagen – de ska punga ut med ca 15 miljarder EUR för att stötta förnyelsebar energiproduktion. Kärnkraftsbranschen i Tyskland har dessutom nyligen drabbats av en bränsleskatt på ca 2,3 miljarder EUR årligen.

Om E24 hade fokuserat på den här typen av frågor – då hade artiklarna kunnat bli intressanta.

JJag hJddhttp://www.e24.se/analys/valkommen-till-den-skona-nya-elvarlden_2648769.e24

Tillväxt – hur länge till?

growth

Uppdatering 3: Traditionellt brukar miljökramare kallas flummiga – det verkar som om tillväxtkramare försöker göra allt för att lägga beslag på det epitet. Beundransvärt att någon vågar signera en text som denna! Texten hade gjort sig mycket bättre på Badlands Hyena (där jag hittade länken till artikeln).

Uppdatering 2: Fascinerande, Expressen av alla tidningar har en artikel av Tim Jackson som är väldigt rakt på sak. Det nämns att Tim ska träffa svenska toppolitiker. Vi får se vad det innebär, förhoppningsvis kan det generera en del uppmärksamhet i media. Läs gärna mer om Tim Jackson här.

Uppdatering1 : Det jobbas hårt på att styra bort S från tillväxtkritiken. Svenskt Näringsliv har anlitat PR-byrå med målsättning att skapa en tillväxtvänlig socialdemokrati!

Ekonomisk tillväxt är heligt. Än så länge finns det inget politiskt parti som vågar vara politiskt inkorrekt och offentligt säga att kejsaren är naken, dvs att förväntningar på ständig tillväxt i samhällsekonomin är orimligt (en del bloggdiskussioner finns dock, tex V, MP, S, C, i KD finns det säkert också sådana diskussioner med tanke på Anders Wijkman, men hos FP och framförallt M lär det vara svårt att hitta!

Det finns många grundläggande strukturer i vårt samhälle som bygger på ständig tillväxt. Din pensionsprognos baseras alltid på positiv tillväxt. Det viktigaste sättet att få ner arbetslösheten är genom tillväxt. Miljön ska räddas av tillväxt. Bostadsmarknaden och stora delar av det finansiella systemet skulle få problem utan tillväxt. Vi har helt enkelt format ett samhälle som är beroende av tillväxt. Alltså är det inte konstigt att debatten saknas om vad vi ska göra när samhället inte längre kan drivas framåt av tillväxt. När, var, hur tillväxten kommer att vika vet vi inte så mycket om – det enda som är säkert är att perioden av ständig tillväxt kommer att ta slut.

Tillväxtens förkunnare, som än så länge med nonchalans kan förpassa så kallade tillväxtkritiker som orealistiska alternativa drömmare, brukar prata om att det är tjänstesektorn som ska stå för tillväxten och att grön tillväxt är möjligt med ny teknik. Det finns många invändningar mot dessa argument, men det får jag ta upp i ett annat inlägg (här finns läsvärda tankar). Syftet med den här texten är snarare att visa den övergripande orimligheten med evig tillväxt och att man därmed ur ett politiskt perspektiv faktiskt behöver fundera på hur ett samhälle utan tillväxt ska se ut – oavsett om man tror att det inträffar nu eller något längre fram i tiden.

2009 var Sveriges BNP ca 3204 miljarder kronor. Om vi antar en årlig tillväxt på 3% (inte alltför aggressivt om man utgår från pensionsprognoser), så kommer den årliga BNP-ökning redan år 2129 överstiga dagens totala BNP. Om vi tar ut svängarna och ser vad Sveriges BNP blir år 2500 så hamnar vi på en nivå som är ca 2 miljoner gånger större än dagens BNP! Att det blir så höga siffror kanske överraskar någon läsare, men det är den effekt som man får när man har en exponentiell tillväxt, eller årliga ej avtagande procentuella ökningar. Exponentiell tillväxt är vanligt förekommande i naturen, men det finns alltid en begränsande faktor som slår till förr eller senare. Något förenklat leder begränsningen till att den exponentiella tillväxten bryts på två olika sätt, antingen i form av en J-kurva eller S-kurva. Tillväxten av lämmelpopulation brukar användas som exempel på J-kurva (även om omfattningen av lämmeltåg är något omtvistad), där populationen ökar exponentiellt tills en plötslig avsevärd minskning sätter in. När populationen reducerats ordentlig tar tillväxten fart igen. Vid en S-kurva avtar tillväxten i takt med att begränsande faktorer i den omgivande miljön sätter in och en stabil nivå utan tillväxt etableras långsamt (ingen drastiskt minskning).

Vid exponentiell tillväxt kräver varje fördubbling av populationen / förbrukningen / aktuell enhet, att lika mycket läggs till som det totala antalet sedan tillväxten påbörjades, eller som Stellan Tengroth uttrycker det i sin läsvärda bok ”Tillväxt till döds” : Under tiden fram till nästa fördubbling kommer vi att göra slut på lika mycket som vi har gjort slut på sedan tidernas begynnelse. Vilket får effekten att om världens kolförbrukning fortsätter att öka med 3% årligen så kommer förbrukningen att ha fördubblats redan 2035. Det innebär att lika mycket kol som förbrukats från att det upptäcktes fram till idag kommer att ha göras av med på 25 år! [visserligen med approximationen att den historiska tillväxten varit 3% årligen]

Med tanke på hur beroende vårt samhälle är av ekonomisk tillväxt så finns det all anledning att fundera på vilka alternativ det finns och börja förbereda för en övergång till ett verkligt långsiktigt hållbart samhälle. Ju tidigare detta kan bli en offentligt diskuterad fråga desto större chans att vi undviker att ekonomin och inte minst utvecklingen av vårt samhälle följer mönstret för J-kurvan.

Att prata om långsiktig ekonomisk tillväxt utan att fundera på tidsperspektivet är som att hoppa fallskärm och inte fundera på om man fått med sig fallskärmen förrän man börjar närma sig marken!

Tips på andra sidor som tar upp tillväxtproblematiken: Framtidsrealisterna, Steg3, Effekt


Politikens revansch? Eller fortsätter det utför?

I OBS i P1 går det en serie om socialdemokratins framtid. I dagens program såg Jesper Meijling tillbaka på New Labours succé i slutet av 90-talet som ett sätt att ge perspektiv. Jag tyckte att han hade en bra slutkläm som också sammanfattar ett mer allmänt problem inom politiken:

“Problemet för socialdemokratierna, med det som Geoff Mulgan [huvudskapare av New Labour] får representera här, är som jag ser det inte något med ideologi och höger-vänster, utan att det inte går att utvinna någon socialdemokrati ur det.Därför att en nödvändig definition av ”socialdemokrati” tror jag förblir: något som kan utgöra ett någorlunda långsiktigt och stabilt samhällskontrakt. Vilket förutsätter direkt beröring, inte visioner i största allmänhet. Det förutsätter egen analys, strukturer, sansat arbete med att förstå hur komplicerade saker fungerar, vilka saker som spelar roll. Färre förslag och fler frågor: Hur fungerar infrastrukturen på lång sikt? Finns det någon forskning kring vad man uppnår med vilka incitament i offentliga åtaganden i t ex skolan? Vad är en marknad för något? Hur funkar det? Hur sitter saker ihop? Hur samverkar de med viljor och drivkrafter?”

Alltså en mycket bra sammanfattning av socialdemokratins problem, men som sagt inte bara ett socialdemokratiskt problem. Det beskriver också orsaken till den känsla av reklamvattniga söndertuggade budskap som präglade senaste valrörelsen.

Fokus hade i senaste numret en artikel som förde fram att moderaterna stagnerat efter sin senaste make over. Artikelförfattaren menar att de nytänkande idéerna och analyserna finns bland partimedlemmar, men inte i partiledningen. Att döma av det som når ut i media kan jag inte annat än hålla med.

Även allianskollegorna visar prov på stagnation. Björklund försöker krama ur de sista populistdropparna ur sitt ordning- och reda-budskap. Andreas Carlgren går emot all expertis, statistik och fakta när han försöker hävda att Förbifart Stockholm kommer att trafikeras av rena bilar (fossildriven trafik ska vara borta 2030..), osv.

Det borde helt enkelt finnas en möjlighet för S att ta initiativet och leverera nytänkande, visionär politik men som samtidigt, och inte minst, är förankrad i analys och förståelse av den komplexa värld som vi lever i.   

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...