Den svenska naturgasbranschen har efter många års stiltje börjat vädra nya möjligheter. I takt med skiffergasens segertåg i USA och sjunkande gaspriser så ses naturgas alltmer som en bärande del i den europeiska energimixen. Snart färdigbyggda Nordstream och utrangerade kolkraftanläggningar som ersätts med naturgaseldade verk är exempel. Det finns dock ett och annat att invända mot skiffergasen som marknadens saliggörare (även om man bortser från miljökonsekvenserna), vilket jag kort tagit upp här.I Sverige kan naturgasen inte ersätta kol i elproduktion vilket gör det svårare att argumentera med lägre CO2-utsläpp. Istället så försöker man framförallt lobba in naturgasen som ett sätt att bana väg för biogas (biogas och natur/fossilgas är i princip samma gas – metan, men producerad på olika sätt). På många sätt kan det finnas en poäng med det, tex finns det all anledning att stimulera introduktionen av gasdrivna fordon för att minska transportsektorns oljeberoende. Men det finns en avgörande skillnad – den betydligt mer lokalt producerade biogasen kommer aldrig att behöva ett omfattande stamnät för distribution.
Det svenska stamnätet (högtrycksledningarna) matas med gas från Danmark, går upp genom Skåne, passerar Göteborg och vidare norrut till Stenungssund. Ett stickrör till Småland finns också, vilket E.ON fick godkänt att bygga vidare på mot Jönköping. Stamnätet ägdes tidigare av fyra olika energiaktörer som inte hade någon vidare gemensam agenda – åtminstone hände det inte så mycket med systemet under den tiden. 2008 köpte EQT Infrastructure huvuddelen av nätet (genom att ta över bolaget Swedegas). Resterande del sålde E.ON till EQT (Swedegas) i år, vilket presenterades med pompa och ståt under Almedalsveckan.
Infrastrukturfonder brukar kalla sig långsiktiga investerare vilket innebär ett perspektiv på ca 4-8 år. Det finns säkert många bransch och verksamhetsmässiga skäl till att ha en ägare av hela stamnätet, men det kan också bli en ganska känslig situation eftersom det är myndighetsbeslut som till stor del styr möjligheterna att generera vinster. Energimyndigheten övervakar marknaden med en regleringsmodell som sätter ett tak för avkastningen på anläggningarna samtidigt som gasen i sig konkurrerar prismässigt med andra energialternativ.
För att få lite snurr i rören och kunna kränga infrastrukturen vidare till nästa fondbolag med bra avkastning så krävs det helt enkelt att man har tumme med politikerna. Det är inte så bra om det slängs politiska käppar i hjulen när man ska skrämma upp volymer och avkastning till att bilda en fin tillväxthistorik, samtidigt som det måste gå att måla upp möjligheter för vidare expansion.
EQT kan spelet. Förutom en fd branschspelare med goda kontakter (Lars Frithiof, fd vd Sydkraft) så har man sett till att plocka med en politisk tungviktare (Pär Nuder) i Swedegas styrelse. Att Göran Persson också är en spelare i gasbranschen (biogas) som delägare och ordförande i Scandinavian Biogas är säkert ingen nackdel även ur ett naturgasperspektiv.
Så nästa gång det dyker upp något utspel om naturgasens fördelar tänk på att det med stor sannolikhet framförallt handlar om att förbättra avkastningen på EQTs investering!
