Archive for the 'Politik' Category

Page 8 of 9

MP större än S?

Gustav Fridolin går ut hårt i DN debatt. Som den stjärna och självskrivna språkrör han är så har han redan börjat presentera riktlinjerna för hur han ser att MP ska utvecklas (med honom i spetsen får man förmoda).

Men framförallt målar han upp MP som det breda alternativet – den nya folkrörelsen: “för alla som tror på politiken och framtiden. […] Det är min övertygelse att den politiska kraft som intar en sådan bred mittposition kommer att utgöra 2000-talets motsvarighet till 1900-talets folkrörelsepartier.”

Helt enkelt ett MP som det nya folkrörelsepartiet, med potential att plocka röster från höger – tex de som S har slarvat bort till alliansen? Undrar vad S tycker om den utmaningen?

I våra svenska öron kanske det låter lite väl kaxigt. Men vi behöver inte gå längre än över Östersjön för att hitta Die Grüne som under 2010 har hamnat i nivå med SPD (tyska S). Båda partier fick runt 24% i opinionsundersökningar som gjordes i september 2010. Och det tyska miljöpartiet har mer än dubblat sitt stöd jämfört med 2009 – SPD ligger ganska stabilt. Jag gissar att en och annan miljöpartist (Gustav?) känner sig inspirerad av de tyska kollegornas framgångar.

Vi får hoppas att Gustav trots mittenspåret kan fortsätta på den upplysta vägen mot ett hållbart samhälle, vilket han tidigare gett uttryck för på olika sätt, tex genom att stå bakom Steg 3.

Peter Andersson (S) och Birger Schlaug kommenterar också.

Uppdatering: Jag ser att Jonas Sjöstedt också positionerar sig som blivande partiledare (i Aftonbladet).. Intressant att han lyfter fram klimatfrågan lite extra. Kan kanske få mer gemensamt med MP än vad de haft tidigare även om Jonas på sin blogg inte jublar över att Gustav flörtar med mitten.

Vem BEHÖVER ett nytt operahus?

Royal Swedish Opera, seen from Helgeandsholmen

Image via Wikipedia

Som ni säkert har hört så propageras det för ett nytt operaskrytbygge i Stockholm. Eftersom det är en så vansinnig och absurd idé samtidigt som den har starkt stöd bland stora delar av samhällseliten så blir det väldigt roligt att följa vad som sägs.

DN eldar på med ett antal artiklar  (här, här, här och här) och visst finns det en viss balans, bla så refereras till en Sifo-undersökning som visar att en övervägande majoritet (73% i hela Sverige och 64% i Stockholm) av svenskarna är mot ett nytt operahus. Men artikeln “Därför behöver Stockholm en ny opera – nu” är en kultursidespamflett för att motivera nybygget. Dock betydligt mer skrattretande än övertygande. Låt mig ge er några exempel:

Det är tre områden som artikelförfattaren Martin Nyström går igenom i sin argumentation för en ny opera och som praktiskt sammanfattas för läsaren som vill ha en överblick.

1. Funktionellt

Eftersom arbetsmiljö, scenteknik, akustik och lokalproblem inte når upp till den standard som de operaanställda önskar sig, så anses “närmast orimliga renoveringsbehov” föreligga.

Visst, om man inte kan tänka sig att kompromissa på något område (och det är ju viktigt när vi pratar om den finaste av de fina kulturkonsterna) utan vill ha det allra bästa så är renoveringsbehovet säkert omfattande, men även om man skulle putta in 1000 miljoner i en renovering så är det ändå bara en fjärdedel av vad ett nybygge kostar. Jag tror att man kan få ganska mycket renovering för 1000 miljoner.

2. Konstnärligt

I sammanfattningen beskrivs det konstnärliga argumentet med följande glasklara motivering: “För att Sverige skall få ett nytt operahus, med en ny syn på sitt förhållande till sitt arv och sin tradition, som gör sig till en arena för samverkan och dialog mellan olika samtida horisonter och perspektiv inom musiken och scenkonsterna.”

Av ovanstående kan jag inte utläsa något annat än att det går precis lika bra i vilket operahus som helst. I den lite mer ingående artikeltexten förtydligas det på följande sätt: ” Men Kungliga Operan står också inför behovet att återta initiativet på det konstnärliga området och bli en brytpunkt för samtidens perspektiv och horisonter. När lilla Backateatern i Göteborg, som i år med sin ”Carmen” är mera lyckosam med att göra ett brännande samtalsämne av en klassiker än nationalscenen är det dags att tänka helt nytt”

Aha – den lilla lokala teatern som bara har en bråkdel av kostnader och betydligt enklare lokaler lyckas bättre med sina konstnärliga ambitioner än nationaaalscenen. Aha – vi måste ge nationalscenen ännu bättre lokaler och ännu mer resurser så att de kan sätta den lilla uppstickaren från landet på plats. Som ni ser så är logiken glasklar!

Men vänta bara – det blir ännu bättre!

3. Symboliskt

Sammanfattning av symbolargumentet lyder: “För att ett nytt svenskt operahus, om det innehåller visionen om det flerstämmiga torget och mötesplatsen mellan olikheter, skulle kunna engagera det svenska folket för att stärka och utvidga offentligheten, samhällets ”öppna strukturer”, i en tid då segregation och konsumism gör det allt svårare att hävda den sant offentliga platsen” För er som har lite svårt att se vad dessa storvulna ord har med ett operahus att göra så finns det även för detta argument lite fler ledtrådar i artikeln:

“..viktigaste att den inte blir ytterligare ett nationellt monument utan en, vad Theodor Kallifatides brukar kalla, ”öppen struktur”. En mötesplats, ett torg, eller en offentlighet som befrämjar samma rika flerstämmighet och interkulturella dialog som präglade operakonsten..”

Aha – den mest elitistiska konstformen ska nu bli folklig och det heliga templet ska bli en plats för samhällets alla skikt. Helt enkelt en plats där förortsinvandraren ska kunna mötas med Östermalmskärringen och där hotellstädaren ska kunna frottera sig med börsbolagsdirektörer. Och det ska inte bara vara en angelägenhet för Stockholmaren utan det ska få hela svenska folket att stärkas i kampen mot inskränkt offentlighet som är följden av segregation och konsumism. Alltså kommer ett nytt operahus att ha positiva effekter även på segregationen och köphetsen. Tänk så mycket bra man kan få för bara 4 miljarder. Återigen är fördelarna bländande tydliga!

För den som inte kan få nog av fantastiska argument så finns det mer i att hämta i det debattinlägg som drog igång diskussionen. Där framförs även argumentet att alla andra har ju fått nya operahus så då vill vi också ha. Visserligen uttrycks det som att operakonsten går mot en ny vår med många nya byggnader runt om i världen (inte minst hos våra nordiska grannar) och med lokala nysatsningar i Sverige. Tyvärr så finns det ju inte någon som helst koppling till efterfrågan och utbud av själva operan (med subventioneringar på 80-90% i Norden), så att det runnit in mycket pengar i branschen kan man inte tolka på annat sätt än att opera har blivit en statussymbol som både näringsliv och politiker gärna lägger andras pengar på. Sen finns det ju också privatpersoner som tycker att opera är ett bra sätt att bygga monument över sig själva (Maersk Mc-Kinney Möller).

Den som är något sånär klartänkt resonerar istället att alla satsningar som redan gjorts är ytterligare ett argument varför det inte behövs en ny opera i Stockholm, vilket beskrivs på ett bra sätt här.

Jag vill också poängtera att jag inte på något sätt är rabiat motståndare mot offentlig finansiering av kultur. När det gäller kulturstöd så måste dock huvudparametern vara att så många som möjligt ska få ut något vettigt (kvalitet) av pengarna. Ett genomsnittligt besök på operan under 2009 kostade ca 1700 kr i subventioner – utan kapitalkostnaderna för ett 4-miljardershus..

Finns det någon som kan ge mig några riktiga argument för ett nytt operahus?

 

Andra som har åsikter om ett nytt operahus:

DN Debatt, Axess, Vänsterdebatt, Magnus Andersson, Moteld, På första tillslaget, Mats Berglund, Stadsflanören, Kulturbloggen, Teatermagasinet, Anders Flanking, Rasmus Liberal

Jag saknar politiska visioner och långsiktighet

Den här bloggen startade som en reaktion på vad vi upplevde som en valrörelse så utslätad att valet genererade engagemang i nivå med val av färg på min nya soffan (som säkert är ett viktigare val för de flesta). Att pragmatism och kortsiktigt tänkande har tagit överhand är det alltfler som konstaterar. Nyligen även av den akademiska världen där statsvetaren Rasmus Karlsson presenterat sin avhandling om vikten av balans mellan kortsiktigt och långsiktigt tänkande i politiken.

Under valet så kämpade Alliansen och S om att curla mest för medelklassen, där 95% av frågorna handlade om hur valet påverkar dig personligen inom de 2-3 närmsta åren. Det festligaste i det här sammanhanget, som också visade på S desperation och vilsenhet, var när man lanserade Butler-förslaget. Ibland överträffar verkligheten parodin! Nåja, det är ju verkligen inte så att det saknas stora frågor att lyfta fram. Behovet att staka ut en väg som sträcker sig längre än fram till nästa val är större än på länge.

Energifrågan med koppling till både råvarutillgången och klimatförändringarna är ju något som vi fokuserar på i den här bloggen, men det finns även många andra framtidsfrågor som jag gärna sett mer av. Det finns ett helt spektrum av globala miljösystemfrågor som kommer att bli aktuella när jordens befolkning ökar ytterligare samtidigt som konsumtionen växer.

Ekonomin med konkurrenskraften i fokus är en annan fråga. Finns det utrymme för vår levnadsstandard ur ett ekonomiskt perspektiv? Idag är vi i runda tal 500 miljoner som har en levnadsstandard i nivå med Sveriges. Utvecklingen i Kina och Indien visar att det inte bara är lågkvalificerad produktion som de är/kommer att bli konkurrenskraftiga inom. Det väller även fram högkvalificerade resurser som också är beredda att utföra samma arbete som vi till en bråkdel av våra löner. Kommer detta att påverka våra löner och levnadsstandard? Ett gäng europeiska länder och USA har börjat känna av vad det kan innebära att leva över sina tillgångar, samtidigt som Kina sitter på den största kassakistan av alla. Sverige är för tillfället på banan, men det kan snabbt ändra sig.

De utmaningar som dyker upp i en värld där det inte ständigt finns lite mer att fördela är av en helt annan karaktär än vad vi är vana vid. Den polarisering (pursvenskar– invandrare – islam, etc) som har växt fram i många europeiska länder får ett antal varningsklockor att ringa. Speciellt om man tänker på krisen under 30-talet.

Men nej, istället så skulle vi väljare som ser längre än till nästa val plågas med debatter om typfamiljen skulle få 100 eller 200 kronor mer i plånboken. Alla partier gjorde allt för att vara taktiska – inte skrämma bort väljare – och slipade ner det som kunde sticka ut (förutom SD då..). Ett bra exempel var när bloggrannen Cornucopia frågade partierna om deras syn på peak oil, men fick synnerligen utslätade svar.

Socialdemokraterna var det parti som fick mest stryk i valet – och det var förtjänat. Låt oss hoppas att den diskussion som ändå verkar finnas i partiet (läs tex bloggarna Storstad, Lena Sommestad, Rebella och Jan Eliasson eller Katrine Kielos i Aftonbladet) leder till att man vågar sticka ut hakan och börja prata om politik som något mer än bara finjustering av befintliga system. Vem som blir partiledare kommer förmodligen att avgöra en hel del.

Trots att Miljöpartiet sågs som en vinnare i valet så finns det en hel del att göra även där. De har fortfarande kvar en fot i det miljömuppiga lägret där följande står lite väl högt i kurs: hemstickat, spara-el-genom-att-vispa-för-hand, anti-kärnkraft, ny teknik är farligt. Men mycket har gjorts för att få lite ordning, så den gruppen är inte så inflytelserik längre (förutom när det gäller kärnkraften, tyvärr). Däremot har även MP haft svårt att sjunga ut i valrörelsen. Säkert hämmade av samarbetet med S, men också för att den bärande idén för framtiden inte är tydligt formulerad (jag tror att V är i stort sett samma position). Ett exempel är diskussionen om tillväxtfrågan som beskrivs på bloggen strötankar och tendenser. Om MP väljer att staka ut sin egen bana så har de potential att bli ett betydligt större parti (som i tex Tyskland) med åtminstone en femtedel av väljarna bakom sig.

Moderaterna (alliansen) kommer inte och behöver inte ifrågasätta sin strategi än på ett tag. Den förnyelse som de har genomgått och den framgång det har lett till gör att de kan fortsätta på sin pragmatiska väg ett bra tag till. Det är en väg som fungerar bra i det korta perspektivet och där kunderna (väljarna) uppskattar det marknadsanpassade budskapet, men på sikt behövs det något mer (både DN och SvD har bra ledare på temat). Nästa val kommer de säkert att klara sig bra på inslagen väg, men sen får vi hoppas att de stora frågorna och idédebatten får ett större utrymme och leder till en omprövning. Ett parti som tills nyligen hade en miljötalesman som Sofia Arkelsten har en del att göra när det gäller det långsiktiga tänkandet.

Någon gång måste väl även pendeln svänga så att valrörelsen präglas lite mer av politik och inte bara känns som en dokusåpa med ovanligt lågt underhållningsvärde. Hoppas pendeln svänger nu.

Vad Jonny egentligen säger

Vi har i en serie inlägg visat felaktigheterna i Radetzki & Fagerströms kalkyl avseende vindkraftsubventioner. Jonny Fagerström har haft vänligheten att kommentera våra inlägg. Tyvärr har det inte varit helt lätt att följa vad Jonny egentligen försöker säga eftersom kommentarerna sällan svarar på de frågor som ställts. Vi tolkar det snarare som ett försök att få det han säger att låta rätt, vilket det kan göra om man bara snabbt läser igenom det vi har skrivit. För att bringa lite klarhet i det hela sammanställer vad som verkligen har sagts i ordväxlingen med Jonny.

Steg 1.

Osunt: I det första inlägget konstateras det felaktiga antagande som Radetzki & Fagerström har gjort då de har räknat med att hela elcertifikatsvolymen går till vindkraften.

Jonny: Vårt konstaterande bemöts inte direkt, istället hänvisar Jonny till en artikel. Dock förtydligas inte antagandet om elcertifikatsvolymen i den artikeln.

Steg 2.

Osunt: Vi gör ett enkelt rimlighetstest som visar att med subventioner som uppgår till 300 miljarder så täcker subventionerna mer än hela den investering som är nödvändig för att öka vindkraftproduktionen med 25TWh. Själva försäljningen av elen skulle alltså vara pengar rakt ner i fickan!

Jonny: Rimlighetstesten bemöts inte, däremot får vi lite ledtrådar som gör att vi kan komma fram till hur Radetzki & Fagerström har räknat (och hur de har räknat fel..)

Steg 3.

Osunt: Vi kan konstatera att Radetzki & Fagerströms beräkning inte tar hänsyn till att kvotplikten varierar över tiden (vilket är definierat av energimyndigheten ). Vi visar också att en kalkyl baserad på de antagande som Radetzki & Fagerström gör, men där matematiken är rätt, ger en siffra för subventioner på 117 miljarder.

Jonny: Att vi har konstaterat på vilket sätt Radetzki & Fagerströms kalkyl räknar fel verkar ha gått Jonny förbi, eftersom han utan krusiduller kommenterar ”Vi hade alltså inte räknat fel, vilket ni nu insett”. I mina ögon är det en mycket intressant slutsats som jag gärna skulle vilja veta mer om, istället kommer det en ovidkommande harang som inte alls bemöter vårt konstaterande.

Steg 4 (se kommentarer till detta inlägg)

Osunt: Nu förtydligar vi ovanstående ytterligare och ger Jonny möjligheten att förklara om vi har gjort något fel i vårt återskapande av deras kalkyl (fast med rätt matematik).

Jonny: Återigen undviker Jonny att svara på våra frågor, istället säger han något om att han bara ville testa oss, vad han nu menar med det. Sen fortsätter han med ”Jag vet nu att ni också har förstått hur vi räknat”. I mina öron är det är så nära ett erkännande av deras felräkning man kan komma utan säga det rakt ut, därför är fortsättningen kryptisk: ”Ni kom till ungefär samma slutsats”. Om man gör den konklusionen efter alla våra förtydligande av problematiken så vågar jag påstå att en och annan häst är ute på grönbete.

Som avslutning tar Jonny teflontekniken till nya höjder och lägger över bevisbördan på oss utan att på något sätt ha förklarat de uppenbara felaktigheterna i sitt eget resonemang!

Men som de enträgna pedagoger vi är så vill vi ge alla möjligheten att förstå hur saker och ting hänger ihop. Därför hörsammar vi Jonnys önskemål om att visa hur en ”forcerad vindkraftsutbyggnad till 30 Twh till år 2020 skall finansieras över tid”.

För Jonny och alla andra som är intresserade så kommer vi att lägga ut det som ett separat inlägg imorgon.

Uppdatering1: Här är en annan reaktion på Jonnys sätt att kasta ur sig påståenden som saknar täckning.

Uppdatering2: Lennart Söder bemöter ytterligare felaktigheter från Jonny

Radetzki o Fagerström, här är ert fel!

Som utlovat kommer här beskrivningen på vilket fel Radetzki o Fagerström gjorde när de kom fram till den orimliga siffran om att vindkraftsutbyggnaden skulle kosta 300 miljarder härrörande från elcertifikat till år 2035

Radetzki/Fagerström har räknat med att elcertifikatkostnaden ökar från dagens knappa 1 miljard till 10 miljarder årligen år 2020. Sedan antar de att kostnaden är 10 miljarder årligen fram till 2035. Detta plus dubbel kostnad för havsbaserad vindkraft (vilket inte är beslutat!) gör att man nästan kommer upp i ca 280 miljarder, jag antar att de har avrundat detta till 300 miljarder.

Kostnaden för elcertifikat antar man vara 35 öre/kWh, med en kostnad på 10 miljarder innebär detta att elcertifikat motsvarande ca 28TWh måste omsättas.

Om vi tittar på tex 2035 så är kvotplikten för detta året 0,8%. För att 28TWh elcertifikat ska omsättas så medför detta alltså att den totala elproduktionen (exkluderat förbrukningen för elintensiva företag) är ca 3500 TWh (dagens är ca 100TWh), vilket jag antar att de inte tror är fallet. Där har vi alltså felet! De har glömt att ta med kvotfaktorn och faktumet att denna är dynamisk!

Räknar man rätt (dvs använder kvotfaktorn) med de antaganden som Radetzki/Fagerström har gjort blir siffran ca 117 miljarder fram till 2035. Nu vill jag påpeka att detta inte är en siffra som vi på Osunt ställer oss bakom som korrekt, den är enbart korrekt om man använder Radetzkis/Fagerströms antagande om priset på elcertifikat samt deras (felaktiga!) antagande att alla elcertifikat kommer gå till vindkraft.

Att räkna fel är lätt hänt och inget konstigt i sig, det olyckliga är att siffrorna fått så pass stor medial uppmärksamhet. Det är också anmärkningsvärt att en professor i nationalekonomi kan räkna fram siffror som uppenbart är orimliga utan att reagera på det. För det är väl inte så att man medvetet gått ut med överdrivna siffror, eller är det så Jonny?

Förtydligande 1: Elcertifikat tilldelas producenter av förnyelsebar energi (tex vindkraft, småskalig vattenkraft, biokraft m.m.). För varje MWh producerad erhåller dessa ett elcertifikat som de kan sälja.

Förtydligande 2: Kvotplikten innebär att alla elproducenter måste inneha ett antal elcertifikat som motsvarar deras totala elproduktion multiplicerat med aktuell kvot. Ex. Producent A producerar 100MWh med en icke-förnybar energikälla. Kvotplikten för innevarande år (2011) är 0,179, det innebär att producent A måste köpa elcertifikat för 18MWh ( 100*0,179).

Radetzki o Fagerström, räkna rätt!

I somras publicerades en artikel av de nämnda herrarna på SvDs debattsida där subventionerna för vindkraften fram till 2035 beräknades hamna på minst 300 miljarder. Förutom att summan var absurd så var deras poäng att man kunde skapa många fler jobb med de pengarna – som om de skulle säkra den framtida energitillgången. Som så ofta när Radetzki har sitt finger med i spelet så lägger han mest kraft på att räkna fram önskat resultat, inte ett realistiskt (ett annat exempel, ASPO-kommentar).

Tyvärr har det ju inte så stor betydelse om det är realistiskt. Nyhetsvärdet blir stort ändå och det finns ju alltid många som sväljer budskapet (tyvärr inte bara ClimateScammare, där Jonny håller låda). Därför är det kul när de som kan sin sak får möjlighet att bemöta Radetzkis och Fagerströms propaganda. I Ny Teknik gjordes en ordentlig sågning häromdagen. Bara det faktum att F&R räknat med att hela elcertifikatvolymen går till vindkraft är ett sånt kardinalfel att seriös media borde sluta publicera deras trams.

Pansaröverstelöjtnanten Jonny hade för övrigt ett roligt bemötande av kommentar i Ny Teknik-artikeln:  “Renhårigt hade varit att du som utslungar dessa insinuationer vågade stå för dem med ditt namn. Ring mig gärna 070-6765708 och framför anklagelserna “man to man”. En riktig militär den där Jonny som inte backar och viker ner sig.. Ibland önskar man att försvarsmakten inte hade skurits ner så mycket!

Att sedan vindkraften inte är en enkel lösning på den globala energiförsörjningen är ju en annan fråga, som Cornucopia också skrivit om.

Tipsar också om ekonomen Klas Eklunds invändningar mot Radetzkis inlägg i klimatdebatten.

Läs gärna Jonnys kommentar till inlägget och vårt svar!

S, Prime, tillväxt och Erik Laakso

Jag trodde (hoppades) att Sofia Arkelstens naiva inställning till lobbyism skulle vara ett undantag bland erfarna politiker. Fel hade jag. Sossarna är minst lika illa däran. Aftonbladets artikel om PR-byrån Primes uppdrag från Svensk Näringsliv med syfte att göra Socialdemokratin mer tillväxtvänligt avslöjar en hel del. Även om uppdraget i sig inte är höjdpunkten ur ett demokratiskt perspektiv så är det inte så överraskande att sådant förekommer. Lobbying handlar trots allt om att betala för tjänster som ska få politiker att ändra uppfattning. Det som är mer förvånande är hur naiva (eller förslagna?) framträdande nuvarande och före detta S-politiker är. Det finns flera som inte ser något problem alls eller relativiserar det hela till att inte vara så farligt (tex Iljan Batljan, Peter Andersson och Erik Laakso).

Eftersom jag satte morgonkaffet i halsen när jag läste hur Erik Laaksos ser på det hela så tar jag det här. Bara att han har rubriken ”Att ta från de rika och ge till det fattiga” säger en hel del. Erik menar att Aftonbladet inte har så mycket att komma med och att syftet med artikeln är att Niklas Nordström (fd sosse numera PR-konsult på Prime) ”ska solkas ned”. Erik är en av dem som fått betalt av Prime, men ser det bara som att ”kapitalet betalar för min strävan att bygga ett socialdemokratiskt samhälle”. Och eftersom Erik har integritet och förmågan att inte påverkas av den källa som pengarna kommer från så är det inget problem!

Låt oss bortse från att en viktig del av lobbying är att skapa en personlig relation med politiker och sälja in ett budskap där lobbyisten trots allt får betalt för att påverka politiker och sällan redovisar alla sidor av problemet. Erik har ju förmågan att stå över detta.

Det finns även ett annat sätt för tex Svenskt Näringsliv att påverka samhällsutvecklingen genom aningslösa politikers syn på lobbyism. Inom alla politiska partier finns det flera uppfattningar om olika frågor. Erik Laakso har tex en syn på tillväxt som passar Svenskt Näringsliv. Däremot kanske Erik inte alls håller med Svenskt Näringsliv i frågan om fastighetsskatt. Om tillräckligt många sossar är så aningslösa som Erik så är det inget problem för Svenskt Näringsliv, för då finns det alltid någon annan sosse med integritet som gärna för fram sin genuint socialdemokratiska syn på fastighetsskatten som råkar sammanfalla med Svenskt Näringslivs syn på saken.

Lyckligtvis är inte alla socialdemokrater lika bortkollrade, tex har följande lite bättre verklighetsuppfattning: Lena Sommestad, Mats Engström, Röda Berget, Bo Widegren , så vi får väl hoppas S förnyelsearbete medför en ordentlig städning så att tillväxtfrågan inte lobbas bort. Rebella har också en vettig hållning.

När peakade Ulf Nilsson (Expressen)?

Trots att jag har hängt med ett tag så kan jag inte minnas att jag någon gång blivit riktigt imponerad av Ulf Nilssons journalistiska prestationer. Snarare minns jag att det redan under 90-talet levererades artiklar som fick mig att undra varför han hade sitt jobb kvar. Men det är klart, han är född 1933 och som jag tidigare varit inne på så finns det en del män som med åren blivit enkelspåriga och inte riktigt förstår sin omvärld, men lever kvar i rampljuset/karriären på gamla meriter (obs! det finns dock många äldre yrkesaktiva som gör fantastiska saker – jag generaliserar inte).

Senaste krönikan av Ulf Nilsson är ett tydligt exempel på att det var riktigt länge sedan han peakade. Han skriver:

A Nazi swastika, created by Fibonacci.

Image via Wikipedia

“Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer.
Kort sagt: vi befinner oss i krig, Sverige liksom alla andra europeiska länder (och naturligtvis “den store satan”, USA). Det är ett krig på sparlåga men livsfarligt likafullt.”

Nu kan vi alltså konstatera att det inte räcker med vanlig SD-retorik längre för att provocera i Expressen. Nä, nu är det vit-makt som gäller. Jag letade lite och hittade följande snarlika resonemang på vit-maktportalen ‘info14‘.

“Endast 2% av världens kvinnor i barnafödande ålder är vita. Dessa skjuter antingen upp barnafödandet till senare och föder sen bara en till två barn, eller så dödar de barnen på adoptionskliniker plus att ett ökande antal av våra kvinnor väljer att avla sig med icke-vita. Vår ras reproducerar sig inte medan alla andra raser ökar.[…] Vad icke-vita inte klarat av med svärdet lyckas de med genom enbart barnafödande.”

Att det var länge sedan Ulf låg på topp är ju en sak, men att Expressen publicerar krönikor med ett tydligt budskap om  att den svenska rasen/kulturen befinner sig i krig med muslimer/andra raser får mig att undra hur länge det dröjer tills vi helt har släppt all analys och logik i invandrardebatten. Högerextremister kommer att gilla den av Ulf och Expressen anslagna vägen. Precis som de muslimska extremisterna uppskattar den.

Klimatförnekare, peak oil och cigaretter

Människan är av naturen konservativ. Genom historien finns det otaliga exempel på vad som händer när ny information om sakernas tillstånd dyker upp. Ingenting! Eller åtminstone bara lite och mycket långsamt. Det kan handla om allt från vetenskapliga rön (jorden är inte platt) till grundläggande förutsättningar för en civilisations överlevnad (Påsköns invånare kunde inte låta bli att hugga ner alla träd, trots att de var beroende av träden för överlevnad). Det fina som har hänt den senare delen av mänsklighetens tid på jorden är att man åtminstone har tagit ett stort steg mot att bli mer framåtsträvande. Man har nämligen utvecklat en metod som sätter kunskapen i första rummet och kan trycka tillbaka de konservativa krafter som spjärnar emot – vetenskapen! Ofta är makt eller pengar en bakomliggande orsak till att insikten om det nya inte vill infinna sig (som kyrkan under medeltiden), men framförallt är det lättare att behålla den världsbild som nötts in under många år, än att behöva vända upp och ner på sin referensram.

Det finns en typ av debattfrågor som tydligt visar att ju längre från vetenskapliga intellektuella kretsar man rör sig desto större stöd finns det för diverse bakåtsträvande idéer. I USA är det tex knappast på universiteten som kreationism har störst stöd. På samma sätt är hedersmord en aktivitet för mellanösterns ”rednecks”. Samtidigt är det också så att ju längre man har gått och trott att evolutionsteorin bara är ett kommunistiskt påhitt desto svårare blir det att ta till sig det nya. Därför är det betydligt vanligare bland äldre (och av någon underlig anledning män) att inte vilja ta till sig det nya. Klimatförnekarna är ett tydligt exempel på ovanstående. När man läser kommentarerna på tex TheClimateScam så blir det ganska uppenbart att logiken och den analytiska förmågan inte alltid är på topp. Samtidigt finns det såklart en och annan klimatförnekare med mer vetenskaplig profil, men intressant nog så är de förbluffande ofta inte bara professorer utan även emeritus, dvs till åldern komna (och män). Det finns andra ämnen i den här kategorin som har något mindre vetenskapsprägel, men där ovanstående också passar in. Några bra exempel på siter där detta kan studeras är Politiskt Inkorrekt, Genusnytt och Verklighetens folk.

Det finns en annan kategori av samhällsfrågor där mänsklighetens motsträvighet mot förändring gör avtryck, men som är besvärligare ur ett samhällsperspektiv än redneck-frågorna. När frågan riskerar att vända upp och ner på världsbilden och vardagen, även för samhällets privilegierade, så resulterar det ofta i ett irrationellt argumenterande/agerande. Återigen är klimatfrågan ett bra exempel. Skillnaden jämfört med redneck-perspektivet är att grundproblemet erkänns (eftersom man litar på den vetenskapliga processen). Men den mänskliga försvarsmekanism som kickar in här är ”stoppa huvudet i sanden”. Detta resulterar i att man försöker gripa halmstrån som ”ny teknik kommer att lösa problemen” eller som Andreas Carlgren uttrycker det ”bilar är inte problemet, det är utsläppen”. På så sätt målar samhällets elit upp en illusorisk bild av att problemen egentligen inte är så stora och inte kommer att resultera i någon större påverkan på vår vardag, med effekten att ett antal viktiga frågor flyter runt på mediasoppans botten (som den här bloggen..) utan att få något konkret genomslag i verkligheten. En annan favorit i det här området är så klart peak oil där det finns mycket forskning (aleklett) som visar att det kan bli ett problem mycket tidigare än vad de flest. Inte minst är det originellt att det finns så tydliga ekonomiska tecken på detta samtidigt som det inte precis är nationalekonomerna som håller fanan högst i denna fråga.

Men vad har då cigaretterna med det hela att göra? Tja, det var ändå inte så många år sedan som reklam som denna speglade samhällets värderingar, så det är mycket som kan hända på någon generation. Dessutom kan det också dyka upp svarta svanar som leder utvecklingen i rätt riktning. Föreställ dig den reaktion du hade fått om du runt 2000 hade föreslagit allmänt rökförbud på restauranger för en italienare eller irländare! Riskerna med rökning har varit kända sedan 50-60-talet, men det var riskerna med passiv rökning som startade den lavin som har resulterat i ett dråpslag mot delar av cigarettmarknaden i Europa.

Här är några andra annonser som också visar att samhällets syn på vad som är acceptabelt och normalt kan förändras ganska mycket på några årtionden:

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Fler intressanta annonser finns här.

SVT – “Peak Fosfor kan leda till världskrig”

Det verkar som om medvetenheten om jordens resursbegränsningar börjar sippra ända fram till nyhetsmedia! Förutom att Vetenskapens värld visar en dokumentär om Peak Oil (och Fosfor) så hade Rapport ett hyfsat långt inslag om Peak Fosfor där forskarvärlden (representarad av Dana Cordell från Sydneys tekniska universitet) får ge sin syn på risker och tidsperspektiv.

Mid-West Agriculture

Image by Djof via Flickr

Brytningen av fosfor är en grundläggande del av det moderna högeffektiva jordbruket. Även om råvarutillgångarna i marken räcker många hundra år så är det precis som med oljan så att tillgängligheten blir sämre och sämre, vilket leder till att maximal produktionsnivå beräknas vara nådd 2033.

Precis som för så många andra problem som definieras av att oändlig tillväxt inte är möjligt så finns det en hel del man kan göra redan nu – men där man inte ens kommit till ett erkännande av utmaningen vi står inför. Fosforkonsumtionen har det gemensamt med koldioxidutsläppen att vi kan vinna mycket på att begränsa vår köttkonsumtion som än så länge bara ökat.

Den allmänna reaktionen är som vanligt att stoppa huvudet i sanden och tycka att det bara är tråkigt med alla pessimistiska navelskådande akademiker (realister) som bara fokuserar på de tråkiga sidorna i livet. Men det har ju hänt förr att den allmänna uppfattningen har påverkats av vetenskapen, så jag tänker inte ge upp än. Det är ju faktiskt ganska många nuförtiden som tror att jorden är rund..

Även DN har tydligen plockat upp ämnet.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...