Archive for the 'Infrastruktur' Category

Page 2 of 3

Biogas som gör skillnad – mer än tomma ord behövs

Ni vet hur det brukar låta när journalister uppmärksammar framtidens energiproduktion. Rapportering från ett litet utvecklingsbolag som har dragit igång med algodling, skoltävlingar där man kommit på idén att bygga minikraftverk i takavvattningen eller liknande. Det roligaste exemplet är nog när Ny Teknik rapporterade om mikrokraftverk i Hongkongs vattenledningsnät – Fullt utbyggt skulle mikrokraftverken kunna bidra med 700 kWh elenergi och minska CO2-utsläppen med 560 kg per år.”. Det är humor!

Tro det eller ej men häromdagen kunde man i landsortstidningen Sydsvenskan läsa en stort uppslagen artikel (även ettan på förstasidan) som hade en realistisk och nyanserad syn på förutsättningar för att producera biogas i volymer som gör någon skillnad – genom förgasning.

Som jag tidigare skrivit så är det en typisk vanföreställning att vi ska kunna lösa tillgång till fordonsenergi genom att samla upp matavfallet från hushåll (Cornucopia? har ett läsvärt inlägg om detta). Idag motsvarar rötad biogas ca 1% av energibehovet i transportsektorn. Om maximal potential utnyttjas (med 76% av avfallet från jordbruken) så kan det ge en tiondel av transportenergin. Förgasning är tekniken som kan ge biogas i volymer som åtminstone gör skillnad, runt fem gånger mer än från rötning.

Artikeln i Sydsvenskan visar tydligt att det inte är tekniken eller viljan från energibranschen som begränsar utvecklingen. Det som behövs är en politik som sträcker sig längre än till de tomma ord som Energiminister Anna-Karin Hatt (C) använder när hon talar om biogasen som ett av de mest resurseffektiva och miljövänliga fordonsbränslen som finns, som tex ”– Biogasen kan spela en viktig och allt viktigare roll i det svenska energisystemet”

Att biogas kanske inte bör spela så stor roll som energibärare i personbilar finns det andra skäl till. Per Kågesson, sekreterare i utredningen om fossiloberoende fordonsflotta, poängterar att gasbilar har en tendens att läcka metan och därmed avsevärt försämra bränslets klimatprestanda. Det finns många andra hål att fylla. Industriprocesser och sjöfart är två exempel där biogas från förgasning skulle kunna vara en del av lösningen.

 

Läs också: ASPO, Flute, Effekt, Ankersjö, Ståldal, Anna-Karin Hatt, Hemmamamman, Mario, Ny Teknik

Vissa saker tål att upprepas

Billig och lättillgänglig energi är en grundläggande förutsättning för att vårt samhälle ska fungera på det sätt vi har byggt upp det. För medelsvensson ligger däremot energifrågan långt ner på prioritetslistan. Grovt sett kan man gruppera kunskapsnivån i energifrågor i tre kategorier.

Energifrågan? Bara politikerna inte höjer bensinpriset!

Den absolut största gruppen (typ 70%) funderar överhuvudtaget inte på energi, förutom när de reagerar på att elen eller bensinen är på tok för dyr. Givetvis är det energibolagens och politikernas fel. Att det skulle finnas något större hot mot vår miljö eller livsstil föresvävar inte den här gruppen.

Energifrågan? Det finns så många alternativ / Vi behöver mer grön tillväxt!

Den här gruppen (20-25%) har insett att status quo inte är ett alternativ. Det finns några olika resonemang bakom den slutsatsen, men det har ändå lett till en insikt om att förändring behövs. Dock brukar insikten inte sträcka sig längre än så. Framtiden är en ocean av möjligheter där det finns ett smörgåsbord av förnybar energi att välja av. Ofta så dignande att man kan välja och vraka. Säkert har du hört någon säga “lite vindkraft kan vi väl ha, men solceller är ju en så mycket bättre lösning som inte stör så mycket”, eller som tillväxtnaivister (tänk Annie Lööf) brukar uttrycka sig “vi måste skapa förutsättningar för grön tillväxt”. Miljötomtarna som också hamnar i denna kategori säger “Kärnkraft? Vad ska vi med den till?”.

Energifrågan? Det finns en liten chans att vi klarar en omställning, men då måste hela samhället verkligen lägga manken till!

Det kvarvarande 5-10% av befolkningen har insett att det är en stor utmaning vi har framför oss. Egentligen kan skillnaden mellan denna och föregående grupp beskrivas mycket kort: Insikten om skalbarhet.

Tillväxtoptimisterna och miljötomtarna har helt enkelt glömt att räkna på vad det krävs för att fullt ut ersätta dagens energibehov. Det räcker inte med en lösning. Den måste också leverera volymer som matchas av de fantastiskt energitäta och tillgängliga fossila bränslena. Do the Math är en suverän blogg som belyser problemen med skalbarheten. Här har jag skrivit om den tidigare.

Sverige har ju visserligen än väldigt gynnsam situation för elproduktion med mycket vattenkraft (och kärnkraft) och biobränsle som många av våra europeiska grannar saknar, men även för Sverige finns det mycket kvar att göra innan vi är i närheten av fossiloberoende. Elproduktionen motsvarar grovt sett inte mer än en tredjedel av vår energianvändning. Utöver uppvärmning och processindustri så kräver transportsektorn sitt. Inklusive utrikestransporter så blir det runt en tredjedel (ca 140TWh) av energianvändningen som går till transporter.

Låt oss ta en titt på ett av den här gruppen favoritalternativ för lösningar till transportsektorn (elbilar är den andra..). Biogas kan verkligen låta som en förföriskt bra lösning och därmed fantastiska möjligheter för reklambyråer att spinna loss på; kör din bil på ditt matavfall. Idag produceras 1,4TWh från 229 rötningsanläggningar. Det motsvarar alltså mindre än en procent av behovet i transportsektorn. Om vi tittar på den totala potentialen av allt avfall (framförallt från lantbruk, 76%) så kommer vi upp i 10,6 TWh, alltså fortfarande långt mindre än en tiondel av behovet.

För att komma upp i mer än marginella volymer så krävs det att man börjar med förgasning av skogsråvara. Göteborgs Energi är igång med att sätta upp en demonstrationsanläggning på 20MW (den ska inte kosta mer än en miljard..). Den totala potentialen biogas genom förgasning i hela Sverige har uppskattats till 59 TWh per år. Dock framgår det inte i vilken utsträckning man konkurrerar med alla biobränsleeldade fjärrvärmeanlägningar om råvarorna. Men om vi utgår från att vi i Sverige än en gång kan använda oss av våra fördelaktiga naturtillgångar för att vi åtminstone ska kunna ersätta i runda slängar hälften av dagens behov så krävs det en sak – pengar! Demonstrationsanläggningen i etapp 1 ska om allt klaffar följas av en kommersiell anläggning som gör att man kommer upp i totalt 1 TWh. Även om priset inte ligger i nivå med demoanläggningen (vilket hade motsvarat fem miljarder) så hamnar det sannolikt inte heller under tre miljarder.

Nästa gång någon svävar ut i det blå om biogasens fantastiska möjligheter att göra något värdefulle av vårt avfall så rekommenderar jag följande verklighetsförankring:

“Halvera våra transporter, lägg 180 miljarder på förgasningsanläggningarna och plussa på en hyfsad råvarukostnad som dessutom sannolikt skulle skena innan utbyggnaden kommit halvvägs. Och se till att det är färdigt innan 2030”.

Det blir intressant att se vad regeringens utredare Thomas B Johansson och Per Kågeson kommer fram till när de presenterar sin utredning (31 oktober 2013) om vad som krävs för att fordonsflottan ska bli fossiloberoende till 2030. Gissningsvis kommer en del av lösningen ligga i definitionen av fossiloberoende.

Mer demokrati? Öka transporterna!

Mycket jobb har lett till uppehåll i  bloggandet, men efter att hört ett avsnitt av OBS i P1 så kliade det i fingrarna. Mycket ska man höra innan öronen trillar av, men ibland är man förvånad över att de fortfarande sitter kvar.

Det som fick mina öron att snurra några varv var när Anders Ydstedt (mer om honom senare) läste upp en text som mycket enkelt kan sammanfattas i följande tre punkter:

1. Fri rörlighet har alltid varit en förutsättning för demokrati och frihet

2. Det finns politiker och byråkrater som vill planera, reglera och ransonera resandet, främst motiverat med miljöskäl

3. Historien har många gånger visat hur ny teknik som ökar mobiliteten motarbetats politiskt. Den smarta strategin är att ta bort störningarna av den ökade mobiliteten istället för att motarbeta den.

Nämen, att ingen tänkt på det! Varför har vi överhuvudtaget samhällsproblem – vi kan ju bara ta bort störningarna!

Genom att totalt blanda bort korten och koppla ihop strävan mot en långsiktigt hållbar mobilitet med antidemokratisk politiska maktmedel så kan ett otränat öra (och hjärna) säkert uppfatta munvädret som dagens sanning. Läs gärna detta praktexempel på svartmålande genom negativa, men ack så irrelevanta, associationer:

“Begränsningar av rörlighet handlar om makt. Före 1860 krävdes det inrikespass för varje resa inom Sverige. Inrikespasset användes för att hålla kontroll över spridandet av politiska illäror, spioneri eller anstiftande av uppror. Inrikespasset var också ett sätt att kontrollera handeln under en tid då flödet mellan stad och landsbygd gav viktiga skatteintäkter.  Sverige var på intet sätt ensamt om att kontrollera resandet. Berlinmuren var kanske den tydligaste symbolen för reseförbud och än i våra dagar utgör begränsning av rörelsefriheten ett viktigt verktyg för att upprätthålla diktaturer.”

Utan minsta skam i kroppen (?) framställs lågprisflyget, tillgängligt för alla, som en lans mot elitens försök att undanhålla den vanliga människan från livets goda – och mot diktaturers förtryck:

“På 1800-talet kritiserade den brittiska eliten Thomas Cook som gav vanliga människor möjlighet att göra helgutflykter med de nya järnvägarna. Nu när vi håller på att få ett flyg tillgängligt för alla höjs på samma sätt protester mot lågprisflyget. I Sverige var det den livliga ångbåtstrafiken över Öresund på 1860-talet som omöjliggjorde passkraven.”

Lena Ek som ju har tagit några steg mot en mer verklighetsförankrad miljöpolitik får sig givetvis en släng av sleven när hon citeras följande: ”Ja vi behöver minska trafiken. Det behövs om vi ska klara våra ambitiösa klimatmål. Detta är vår tids ödesfråga.”

Dessa diktaturens fähundar! Vilken tur att vi har Anders Ydstedt som vågar säga ifrån.

En mer nyktert tänkande varelse skulle kunna fundera på vad effekterna blir av minskande råvarutillgång i kombination med en alltmer ökande efterfrågan i de delar av världen som jobbar hårt på att komma ikapp vår råvaruförbrukning, som tex Kina och Indien. En slutsats skulle då kunna vara att det finns mycket som vi behöver göra för att agera proaktivt och reducera de negativa effekterna (inte minst demokratiska) av den mobilitetsminskning som vi har framför oss, planerad eller ej.

Givetvis börjar man undra vad denne Anders är för filur som har låtit tankarna fara ut i tangentens riktning på ett så ogenerat sätt. Efter lite surfande så börjar pusselbitarna falla på plats.

Det visar sig att Anders är medförfattare till boken “Far och Flyg”. På Timbros hemsida beskrivs den på följande sätt:

“Ett mobilitetsmanifest som förklarar och försvarar rätten att resa. Den visar också på den konflikt som mobilitetsfrågorna skapar i politik och samhällsdebatt.

Kontrollerande myndigheter, auktoritära stater och välmenande miljövänner försöker ständigt reglera och förbjuda allt från cyklar till lågprisflyg. Synliga och osynliga murar har byggts kring flyktingar, solresenärer, tågluffare och affärsmän.

Den här boken har ett positivt budskap: att mobilitet och resor inte är ett nödvändigt ont, utan en viktig del av det öppna samhället. Det finns ett direkt samband mellan fysisk och social mobilitet. Den som motsätter sig resande motverkar därmed också den sociala mobiliteten.”

Att Maria Rankka också har ett finger med i boken är helt i linje med den kvalitetsimage som hon håller på att etablera – hon figurerade också i ett av 2011 års absoluta lågvattenmärke “Svensk vindkraft – 215 miljarder senare”.

Av någon anledning (kontakter..) lyckas Timros fria fantasier få ett relativt starkt genomslag i media. Så även när man i stort sett med djupt allvar framställer det som en mänsklig rättighet att få flyga till Thailand en gång om året. Expressen och SvD är två exempel där alstret ynglat av sig.

Anders som är delägare i Scantech Strategy Advisors och arbetar med strategisk rådgivning inom kommunikation för företag och organisationer lägger ju givetvis inte ner så mycket jobb på att sprida mobilitetsevangeliet för sitt egna höga nöjes skull. Timbro har ju visserligen en hyfsad kassa för att sponsra allehanda drömmande och kan säkert ha stått för fiolerna. Det som oroar mig är om det finns något företag i mobilitetsbranschen som har lagt pengar på den här kampanjen. Om den typen av stoppa-huvudet-i-sanden-tänkande är representativt för delar av svenska näringsliv så undrar jag vart det är på väg!

Lena Ek vågar vägra mer trafik

Nu börjar det hända grejer! Jonas Sjöstedt fortsatte att skruva upp V:s miljöprofil i riksdagsdebatten – helt i linje med det som deras framtidskommission har formulerat. Det var ett stort steg, men frågan är om regeringen inte har tagit ett ännu större steg när miljöminister Lena Ek svär i kyrkan (igen) och bekänner sig som tillväxtrealist. Vi måste åka mindre bil, trafiken måste minska” sa hon i Rapport.

Den som funderat på tillväxtens begränsningar och räknat på vad som händer i verkliga världen har slagits av hur Andreas Carlgren (mfl) kunnat komma undan med obegränsat ologiska uttalande som Detta [Förbifart Stockholm] är klimat- och miljöalternativet för Stockholm“. Ur det perspektivet är det inte mindre en revolution att den efterträdande miljöministern uttalar sig som Lena gjorde.

Vi-måste-åka-mindre-bil-Lena är en hårsmån från att komma ut som en fullblodad tillväxtrealist. När man väl vågat trafiksanningen i vitögat (och uttala den) är det inte långt kvar till att göra detsamma för andra konsumtionsområden.

McKinsey om råvarutillgången

“Cheap resources underpinned economic growth for much of the 20th century. The 21st will be different”

McKinsey Quarterly är konsultbolagets egna publikation. Den har en inriktning på att lyfta fram nya trender och omvärldsförändringar som påverkar hur företagen bör agera.

I deras artikel “A new era for commodities” går man ut hårt med följande diagram.

Sedan följer en beskrivning av hur efterfrågan på råvaror kommer att fortsätta öka (inte minst pga Kina och Indien) och att det nu är betydligt svårare att öka utbudet på det sätt som man gjorde under 1900-talet. Detta pga 1. klimathotet 2. utvinningen är komplexare och dyrare 3. när resurser nyttjas fullt ut / till bristningsgränsen finns det risk för negativa spridningseffekter:

“Demand for energy, food, metals, and water should rise inexorably as three billion new middle-class consumers emerge in the next two decades.1 The global car fleet, for example, is expected almost to double, to 1.7 billion, by 2030. In India, we expect calorie intake per person to rise by 20 percent during that period, while per capita meat consumption in China could increase by 60 percent, to 80 kilograms (176 pounds) a year. Demand for urban infrastructure also will soar. China, for example, could annually add flor space totaling 2.5 times the entire residential and commercial square footage of the city of Chicago, while India could add floor space equal to another Chicago every year.

Such dramatic growth in demand for commodities actually isn’t unusual. Similar factors were at play throughout the 20th century as the planet’s population tripled and demand for various resources jumped anywhere from 600 to 2,000 percent. Had supply remained constant, commodity prices would have soared. Yet dramatic improvements in exploration, extraction, and cultivation techniques kept supply ahead of ever-increasing global needs, cutting the real price of an equally weighted index of key commodities by almost half. This ability to access progressively cheaper resources underpinned a 20-fold expansion of the world economy.

There are three differences today. First, we are now aware of the potential climatic impact of carbon emissions associated with surging resource use. Without major changes, global carbon emissions will remain significantly above the level required to keep increases in the global temperature below 2 degrees Celsius—the threshold identified as potentially catastrophic.2

Second, it’s becoming increasingly difficult to expand the supply of commodities, especially in the short run. While there may not be absolute resource shortages—the perceived risk of one has historically spurred efficiency-enhancing innovations—we are at a point where supply is increasingly inelastic. Long-term marginal costs are increasing for many resources as depletion rates accelerate and new investments are made in more complex, less productive locations.

Third, the linkages among resources are becoming increasingly important. Consider, for example, the potential ripple effects of water shortfalls at a time when roughly 70 percent of all water is consumed by agriculture and 12 percent by energy production. In Uganda, water shortages have led to escalating energy prices, which led to the use of more wood fuels, which led to deforestation and soil degradation that threatened the food supply.”

Sammanfattningsvis är det alltså en ganska utmanande situation vi befinner oss i.

Lyckligtvis finns det lösningar som låter oss köra på! Det är temat för uppföljningsartikeln Mobilizing for a resource revolution. Artikeln börjar med historiska exempel då man trott att resurserna inte skulle räcka längre, men då man räddats av marknadskrafter och innovationer. Gissa om det är möjligt även denna gång? Dock konstaterar man att “Nothing less than a resource revolution is needed”.

Klart att man blir lite nyfiken på att läsa mer om hur problemlösarna på McKinsey Global Institute, Sustainability & Resource Productivity Practice angriper den här svårlösta ekvationen. Jag varnar för antiklimax. Trots att McKinsey menar att det krävs en revolution för att hantera utmaningen så dribblar de förbi huvudproblemet med att konstatera “Our analysis suggests that it’s possible to meet the resource challenge through an expansion in supply and base-case productivity-improvement rates. “

Aha! Den ökade efterfrågan kan mötas med ökat utbud! Och produktivitetsförbättringar!

Dessutom finns det två vägar att välja på. Den ena är ökat utbud och produktivitetsförbättringar i enlighet med nuvarande takt,vilket kräver ca 3000 miljarder USD i investeringar per år (1000 mer än idag). Den andra är en mindre ökning av utbudet som kompenseras av större produktivitetsökning till den något högre kostnaden av 3200 miljarder USD.

Resten av artikeln innehåller vettiga tankar om hur verksamheter påverkas och kan agera i den nya eran med högre och mer volatila råvarupriser.

Slutklämmen lyfter också ett varnande finger om att det inte är en riskfri framtid vi igår till mötes. Det kan leda till negativa effekter på tillväxt, välfärd och politisk stabilitet (hoppsan!). Men även om det skulle bli besvärligt på vägen så är man noga med att poängtera att tekniken kommer lösa problemen förr eller senare!

“Supply and productivity opportunities can address the growing demand for resources and the environmental challenges associated with the rise of three billion new middle-class consumers. But these opportunities raise fresh questions: can business and government leaders, not to mention consumers, move with the speed and scale needed to avoid a period of dramatically higher resource prices, along with their destabilizing impact on economic growth, welfare, and political stability? Or do we need a crisis, with its associated problems, to accelerate technological innovation and investment? The questions are big, and the stakes are high.”

McKinsey räknar i sina efterfrågeökningsprognoser med ca 3 miljarder nya medelklasskonsumenter och dubbelt så många bilar inom kommande 20 år. Jag skulle gärna vilja se vilka antagande de har gjort om tillgången på olja för den perioden..

Havsvindkraft

Först och främst vill jag upprepa det jag skrivit många gånger tidigare. Det finns ingen enkel lösning. Omställningen av vårt energisystem är komplex, politiskt besvärlig och dyr. Även om vi skulle strunta i klimathotet och köra på med fossilt så kommer vi inte undan. Inom en kraftinvesteringscykel så kommer ökad efterfrågan och minskad tillgång att pressa dagens fossilbaserade struktur hårt.

Det finns inte något enskilt kraftslag som kommer att ge oss energin vi behöver. Varken kärnkraft eller vindkraft. För den som fortfarande drömmer om att förnyelsebar energi kommer att flöda obegränsat så rekommenderas boken “Sustainable energy without the hot air” där pedagogiska räkneexempel visar på svårigheterna att ersätta dagens fossila energi med förnyelsebar. På samma sätt räcker inte heller en kärnkraftsutbyggnad till.

Vindkraft och kärnkraft kommer däremot att bli två av flera viktiga energikällor som tillsammans med betydande energieffektiviseringar kan få kalkylen att gå ihop.

När det gäller både vind och kärnkraft är det vanligt med åsiktsyttringar av samma låga klass som i klimatfrågor. I Sverige har den extrema antikärnkraftslobbyn blivit betydligt mer perifer under senare år, skillnaden mellan debatten i Sverige och Tyskland är milsvid. Tyvärr håller miljöpartiet dock krampaktigt fast vid sin antikärnkraftpolitik. Förmodligen finns det för många insnöade miljömuppar i partiet som man inte vågar gå emot.

Antivindkraftsfanatikerna kör hårt med sina propagandaattacker, men jag är övertygad om att vindkraftbranschens övergång till industriell skala kommer att mala ner motståndet till smågrus. Det finns alldeles för mycket potential och kapital. Den nystartade bloggen Havsvind.se är ett exempel som visar på vad som börjar hända. Bloggen har startats av wpd Sverige. Wpd är en tysk vindkraftkoncern som varit med och realiserat 2000 MW vindkraft (1,6 miljarder euro) och har en projektportfölj på 7000 MW på land och 10000 MW till havs. Alltså ingen aktör som lirar i gärdsgårdsserien längre.

På bloggen finns det ett intressant inlägg som lyfter fram de stora fördelarna som havsbaserad vindkraft i Östersjön har jämfört med tex Nordsjön. Ett bevis på att det stämmer är den satsning utanför Öland som E.ON har dragit igång. De 48 MW havsbaserad vindkraft som byggs där finansieras på samma villkor som landbaserad vindkraft, till skillnad från de  anläggningar som byggs vid tex Englands kuster och som är beroende av mer gynnsamma stödsystem.

Sveriges gynnsamma förutsättningar för vindkraft och balansering (vattenkraften) av densamma lägger grunden för en betydande industri för energiexport.

IEA World Energy Outlook 2011

Efter att ha läst sammanfattningen av årets upplaga så kan jag konstatera att IEA håller fast vid förra årets prognos för oljekonsumtionen år 2035, dvs 99 mb/d (idag är konsumtionen 87 mb/d). Alltså blev det ingen fortsatt anpassning till verkligheten som jag spekulerade i.

Inte helt överraskande så är IEA fortfarande skrupelfria när det gäller att förutspå en ordentlig ökning av takten för upptäckter av nya oljefält. I den verkliga världen är trenden tydlig. Sedan 80-talet har vi konsumerat mer olja än vad vi hittat ny. Under de senaste 6-7 åren har vi haft oljepriser på en nivå som borde stimulerat fram prospekteringsinvesteringar och nya fynd på en helt annan nivå än ett decennium tidigare – den gamla goda tiden då 40 USD ansågs vara ett högt oljepris. Ändå harvar vi på med ett och annat fynd här och där, men ännu inga som får de avtagande tillgångarna i gamla fält att matchas med nya fyndigheter. IEA låtsas som om det regnar och menar att 47 mb/d ny produktion (eller dubbelt så mycket som OPECs nuvarande produktion i mellanöstern) ska dyka upp innan 2035.

En annan del av sammanfattningen lyfter fram ett intressant perspektiv som sällan får tillräckligt genomslag i vår kortsiktiga värld. När det gäller infrastruktur, inte minst för energi, så är tidsperspektivet ett annat än vad vi är vana vid. IEA har tagit fram ett sk 450-scenario som visar vilket utrymme det ges för energikonsumtion och produktion om den globala temperaturökningen ska begränsas till 2 grader. Det är också värt att notera att huvudscenariot i World Energy Outlook (New Policies) som bygger på att nuvarande policyåtagande blir verklighet, förväntas leda till en temperaturhöjning på 3,5 grader! Men tillbaka till 450-scenariot. Redan idag så är 4/5-delar av de totala CO2-utsläppen för 2035 intecknade av befintlig kapitalbas och om det inte händer något radikalt med utvecklingen innan 2017 (dvs inom sex år!) så måste alla nyinvesteringar som görs därefter vara koldioxidneutrala. IEA uttrycker det som att det skulle vara extremt dyrt – vilket är något försiktigt uttryckt om du frågar mig.

Ur ett IEA-perspektiv så ser det ut som om klimatet går en mycket dyster utveckling till mötes. Säkerligen kommer klimatrelaterade samhällsproblem att tillta avsevärt fram till 2035, men den enda räddningen från en katastrofal utveckling mot 3,5 grads höjning eller mer är förmodligen att IEA:s prognoser för tillgången på fossila bränslen är så orimliga som de ser ut att vara. Å andra sidan kommer det att leda till ekonomier där negativ tillväxt blir vardagsmat. En sådan utveckling vänder upp och ner på alla invanda föreställningar om hur livet och samhället ska vara.

Det finns mycket som talar för att vi har en omtumlande period med många utmaningar framför oss.

 

Timbro, faktans fiende

Ok, det är väl inte alltför många självständigt tänkande som har några högre tankar om kvaliteten på Timbros rapporter. Om man som Timbro utgår från budskapet som man vill propagera för och sedan bygger en rapport som strömlinjeformas för att föra ut budskapet så innebär det såklart att man ibland måste kompromissa med verkligheten.

Sen kan man ju såklart göra det på ett mer eller mindre snyggt sätt.

Deras senaste alster råkade bli ett propagandamonster. Något måste gått snett i den interna kvalitetskontrollen när man släppte igenom rapporten “Svensk vindkraft – 215 miljarder senare”. Att låta en statsvetande opinionsanalytiker med specialistkompetens inom modebloggande “kartlägga den ekonomiska och klimatmässiga konsekvensen av en svensk vindkraftsutbyggnad” kan bara sluta på ett sätt.

Det blir ett katastrofalt resultat.

På bloggen Ekologistas besitter man en kunskap om vindkraft, eller kanske bara en förmåga att läsa och tänka, som man har använt för att göra en detaljerad redovisning av alla faktafel, felräkningar, oturliga tankar och annat smått och gott som finns i “Svensk vindkraft – 215 miljarder senare”

Jag kan inte låta bli att ge ett smakprov. Så här ser formeln ut för hur rapporten kommer fram till de 215 miljarderna:

((46/12,5)*30+175+300)/3+25=215

Släng in formeln i Excel och det ger summan 220. När siffran ingår i titeln kan man väl ändå kosta på sig en kontrollräkning. I det stora hela är detta ändå bara en bagatell, tex har rapporten bla baserats på så lösa grunder som galningarna Fagerström och Radetzkis uträkningar av vindkraftskostnader. Läs Ekologistas granskning och bli förbluffad. Mycket läsvärd! Svensk Vindenergi har också bemött rapporten på ett bra sätt.

Den tragiska slutklämmen är ju förstås att det trots allt finns ganska många mindre självständigt tänkande individer i vårt land. Även i högre maktpositioner. De läser tex artikeln i Ny Teknik eller Timbros inlägg på SvD och bestämmer sig för att det inte ska bli någon vindkraftspark i deras kommun.

Det positiva är förstås att Sverige är en flugskit på den globala vindkraftsmarknaden. Utvecklingen kommer att rulla på oavsett vad som händer i vårt land. Frågan är också om inte vindkraftsindustrin i Sverige börjar bli en maktfaktor att räkna med.

Med tanke på att Timbro är en del av näringslivets propagandaapparat så är det trots allt lite vågat att ge ut en fulrapport som sågar en av näringslivets större tillväxtsektorer.

Energipolitik i Storbritannien

Energipolitik kan säkert kännas som ett besvärligt område i Sverige, men det finns nog en och annan brittisk politiker som skulle kunna drömma våta drömmar om svenska energipolitikers situation.

Även om vi skulle bortse från klimatfrågan så har Storbritannien en hel del utmaningar att tampas med. Utöver att energitillgångarna i Nordsjön inte längre räcker till landets förbrukning, så finns det också ett rejält behov av att förnya elproduktionskapaciteten (en fjärdedel behöver ersättas inom kort). Under kommande 10-årsperiod bedöms investeringsbehovet uppgå till 110 miljarder pund.

Hur man ska lösa detta diskuteras dessutom samtidigt som regeringen har annonserat betydande nedskärningar av välfärdssystemet och skattehöjningar för att komma tillrätta med ett skenande budgetunderskott. Ekonomiska bedömare antyder också allt mer frispråkigt att det finns  risk för en globalt långvarig ekonomisk svacka som kan hålla i sig uppemot 10 år. Det gör inte heller situationen lättare. Inte heller att finanssektorn, som knappast är en i framtidsbransch om recessionsscenariot håller i sig, står för 8-10% av Storbritanniens BNP.

Därför är det intressant att följa hur det hela utvecklas. Regeringskoalitionen har under sommaren lagt ett förslag till reformering av elmarknaden som verkligen är radikalt. Storbritannien som under Thatcher var tidigt ute med att avreglera energimarknaden (25 år sedan) kan nu gå i bräschen för en återreglering.

Personligen tror jag att det fanns all anledning till stora delar av den avreglering som genomfördes i Sverige (och säkert i andra länder också). Med tanke på det stora omställningsbehov som även Sveriges elproduktion står inför (dock avsevärt mindre än i Storbritannien) så kan det vara motiverat med ökad reglering för att påskynda och få bättre kontroll över den processen.

Åter till Storbritannien. Vad göra för att investeringsmedel ska flöda in i CO2-snål elproduktion (förnybart, kärnkraft, CCS)? Koalitionen av Tories och Liberal Democrats föreslår:

  • minimipriser på CO2 för att ge investerare större säkerhet
  • långsiktiga feed-in tariffer med Contract for Difference, vilket innebär att staten pröjsar skillnaden mellan marknadspriset och det som krävs för rimlig avkastning på den CO2-fria produktionen. Om marknadspriset går över avkastningskravet så tar staten hand om mellanskillnaden. Alltså en betydligt elegantare lösning än de vanliga feed-in systemen
  • Emission Performance Standard som begränsar CO2-utsläpp till 450g CO2 / kWh.
  • Kapacitetsmekanism som ska verka både via efterfrågan och produktion. DECC (Department of Energy and Climate Change) funderar på det här området, mer info om lösningar kommer vid årsskiftet.

Alltså en hel del marknadsreglering för att komma från Thatcher’s pojkar!

För övrigt är det intressant att det finns en debatt i UK om ”the big six”, dvs den oligopolsituation som de sex stora energiföretagen utgör. Jag undrar hur många aktörer som krävs för att det ska vara tillräckligt många? Jag är tveksam till att det är antalet aktörer som avgör marknadseffektiviteten när det gäller energibranschen. Komplexiteten och investeringarna är för stora för att vi ska närma oss en torghandelsituation (den enda verkliga marknaden som kommer i närheten av grundläggande NEK-teori..). Däremot krävs det reglering som gör att aktörerna levererar det som samhället behöver, dvs mindre, miljövänligare och dyrare energi!

Drivkraften bakom expansion av naturgasnät

Den svenska naturgasbranschen har efter många års stiltje börjat vädra nya möjligheter. I takt med skiffergasens segertåg i USA och sjunkande gaspriser så ses naturgas alltmer som en bärande del i den europeiska energimixen. Snart färdigbyggda Nordstream och utrangerade kolkraftanläggningar som ersätts med naturgaseldade verk är exempel. Det finns dock ett och annat att invända mot skiffergasen som marknadens saliggörare (även om man bortser från miljökonsekvenserna), vilket jag kort tagit upp här.
I Sverige kan naturgasen inte ersätta kol i elproduktion vilket gör det svårare att argumentera med lägre CO2-utsläpp. Istället så försöker man framförallt lobba in naturgasen som ett sätt att bana väg för biogas (biogas och natur/fossilgas är i princip samma gas – metan, men producerad på olika sätt). På många sätt kan det finnas en poäng med det, tex finns det all anledning att stimulera introduktionen av gasdrivna fordon för att minska transportsektorns oljeberoende. Men det finns en avgörande skillnad – den betydligt mer lokalt producerade biogasen kommer aldrig att behöva ett omfattande stamnät för distribution.

Det svenska stamnätet (högtrycksledningarna) matas med gas från Danmark, går upp genom Skåne, passerar Göteborg och vidare norrut till Stenungssund. Ett stickrör till Småland finns också, vilket E.ON fick godkänt att bygga vidare på mot Jönköping. Stamnätet ägdes tidigare av fyra olika energiaktörer som inte hade någon vidare gemensam agenda – åtminstone hände det inte så mycket med systemet under den tiden. 2008 köpte EQT Infrastructure huvuddelen av nätet (genom att ta över bolaget Swedegas). Resterande del sålde E.ON till EQT (Swedegas) i år, vilket presenterades med pompa och ståt under Almedalsveckan.

Infrastrukturfonder brukar kalla sig långsiktiga investerare vilket innebär ett perspektiv på ca 4-8 år. Det finns säkert många bransch och verksamhetsmässiga skäl till att ha en ägare av hela stamnätet, men det kan också bli en ganska känslig situation eftersom det är myndighetsbeslut som till stor del styr möjligheterna att generera vinster. Energimyndigheten övervakar marknaden med en regleringsmodell som sätter ett tak för avkastningen på anläggningarna samtidigt som gasen i sig konkurrerar prismässigt med andra energialternativ.
För att få lite snurr i rören och kunna kränga infrastrukturen vidare till nästa fondbolag med bra avkastning så krävs det helt enkelt att man har tumme med politikerna. Det är inte så bra om det slängs politiska käppar i hjulen när man ska skrämma upp volymer och avkastning till att bilda en fin tillväxthistorik, samtidigt som det måste gå att måla upp möjligheter för vidare expansion.
EQT kan spelet. Förutom en fd branschspelare med goda kontakter (Lars Frithiof, fd vd Sydkraft) så har man sett till att plocka med en politisk tungviktare (Pär Nuder) i Swedegas styrelse. Att Göran Persson också är en spelare i gasbranschen (biogas) som delägare och ordförande i Scandinavian Biogas är säkert ingen nackdel även ur ett naturgasperspektiv.
Så nästa gång det dyker upp något utspel om naturgasens fördelar tänk på att det med stor sannolikhet framförallt handlar om att förbättra avkastningen på EQTs investering!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...