I Svd försöker två snubbar från kulturvärlden i Stockholm propagera för att; debatten om ett nytt operahus inte ska dö ut, att ett nytt hus ska byggas i anslutning till det gamla och att deras polare (förmodar jag) ska få ett nytt jobb!
För att börja med det ogenerade försöket att skaffa ett fint jobb till en polare – kan någon förklara varför man gör det i offentlig debatt? När bygget dessutom inte är i närheten av att få klartecken.
Men det är kanske inte så konstigt med tanke på hur lite stringens och rationalitet som brukar dyka upp i operahusdebatten. Jag har tidigare kommenterat ett lågvattenmärke i operapropagerandet. I det inlägget konstaterades att redan idag är varje operabesök på NATIONALSCENEN sponsrat av oss icke-besökare med 1700 kr. Men för operavärldens bortskämda entusiaster är det tydligen inte tillräckligt. I ett förslag till nytt hus förespråkade man att det skulle läggas ytterligare 4 miljarder på operanotan.
Den gången var det lätt att såga argumenten för ett nybygge. Frågan är om det inte är ännu lättare den här gången. Eller vad sägs om följande argumentation:
– alla andra har det, i alla fall Köpenhamn, Oslo, Helsingfors och Göteborg
Kom igen. Det når inte ens över sandlådekanten!
– planerade renoveringar leder till att operan måste vara stängd flera månader i sträck (!) och kostnaderna är inte kända
Gissa om det blir billigare att renovera än att bygga nytt – för fyra miljarder..
– “konstnärerna skall kunna genomföra de drömmar de uppmanas att ha och för att publiken skall ha möjlighet att ta emot dem”
Det är här vi börjar närma oss kärnan. Den grundläggande frågan som alltför sällan ställs är på vilket sätt opera skiljer sig från andra kulturyttringar som gör den värd sitt oerhört höga pris. Finns det överhuvudtaget något som motiverar subventioner på stratosfäriska nivåer?
Jag är också övertygad om att det finns många sätt att skapa minst lika fantastiska (och ännu mer nyskapande..) operaupplevelser till helt andra kostnader. Eller varför inte vara nyskapande på riktigt och producera opera med rimliga och marknadsmässiga proportioner? Eller varför inte låta ett föråldrat konstformat dö ut?
Om det inte finns tillräckligt starkt intresse från publiken att betala kostnaden (givetvis efter en subvention i nivå med övrig sponsrad kultur) så är det dags att inse att formatet har överlevt sig själv. Det finns många konstformer och kulturyttringar som av en eller annan orsak blivit otidsenliga och dött ut. Gladiatorspel och kastratsång är två exempel. Gärna opera som konstform, men det är dags att inse att dinosaurieformatet där det krävs hus för flera miljarder och flera hundra heltidsanställda för en uppsättning har gjort sitt.
Förändring är alltid svårt. Det var många som hade svårt att släppa taget om LP-formatet (och CDn). Hade det formatet levt i en subventionerad Opera-bubbla skulle vi inte lyssnat på Spotify idag.
Tänk om navelskådardebatten om ett nytt operahus äntligen kunde dö ut!
Här är några exempel på konservativa operahuskramare där det finns fler fascinerande platta försök till argumentation:
Teatermagasinet, (extra roligt, eftersom författaren uppmanar läsare att lägga 1000 kr i en eventuell fond för nytt operahus! Dvs mindre än vad den statliga subventionen är för ett (!) besök på dagens billiga opera i det gamla huset!)
Madeleine Sjöstedt (kultur- och fastighetsborgarråd i Sthlm)
