World power swings back to America

The Telegraph beskriver i en artikel att USA har goda möjlighet att ta tillbaka upp på tronen som den ohotat ledande ekonomin i världen. Bla så ska landet inom ca en femårsperiod vara på god väg mot att vara självförsörjande på “fuel and energy”. Som intäkt för det stundande energimiraklet tar man utvecklingen av skiffergasproduktionen (shale gas) och potentialen för att göra något liknande med oljeskiffer. Trogna följare av osunt.se har redan läst om den överhängande risken för att skiffergasrevolutionen kommer av sig. Det finns inte heller mycket som talar för att oljeskiffer leder till någon långvarig revolution.

Som så ofta när man hittar rätt i bloggvärlden går det att få tag på information som är av betydligt högre kvalitet än vad du hittar i både vanliga tidningsblaskor och fackpress.

En blogg som jag har hämtat inspiration och kunskap från vid flera tillfällen är energianalytikern Gregor Mcdonalds blogg gregor.us. Det är även där som jag läste om The Telegraphs artikel. I inlägget påpekas både grundläggande fel vid presentation av data och ett och annat felslut. Andra prestigetidningar som NY Times och Financial Times har publicerat artiklar med samma positiva vinkling av USA:s energisituation, men lika verklighetsfrånvända, vilket Gregor redovisar. Även Daniel Yergin får sig en släng av sleven

Att USA skulle kunna tredubbla sin oljeproduktion (vilket krävs för att bli självförsörjande), från dagens 5,5 mbpd till ca 18 den mbpd med hjälp av den svårutvunna skifferoljan sågas ordentligt. Den främsta orsaken till att oljeförsörjningssituation har stabiliserats under senare år handlar om något helt annat än ökad produktion, nämligen att efterfrågan har rasat. Hepp – vilken överraskning! Som du kanske gissat så har de senaste årens finanskris och recession påverkat oljeförbrukningen.


Och då står vi där igen. Med vilken takt kommer den ökade konkurrensen om oljan / energin driva upp priserna och hålla tillbaka den ekonomiska tillväxten? Eller snarare – hur länge kommer våra ekonomier att präglas av negativ tillväxt?

 

Tidplan för Färdplan 2050 – hinner vi ur startgroparna?

Via Åsa Romsons blogg uppmärksammades jag på pressmeddelandet om att “Miljöminister Lena Ek startar arbetet för ett Sverige utan nettoutsläpp 2050”. Rubriken på pressmeddelandet är en aning missvisande eftersom det Lena Ek startar är arbetet med en särskild referensgrupp för dialog om regeringens mål för ett Sverige utan nettoutsläpp år 2050. Enligt regeringens uppgifter har arbetet med att utforma Färdplan 2050 påbörjats under juli tidigare i år.

Tidtabellen för att utforma Färdplanen indikerar att man kommer kunna presentera resultatet under 2013. Om det går 2-3 år för att ta fram färdplan, vilket bör tilläggas ofta är ett dokument tillräckligt flummigt för att man ska kunna skjuta problemen framför sig, så blir man ju lite fundersam över hastigheten i själva omställningsarbetet. Inte minst med tanke på att vi på global basis bara har fram till 2017 på oss att göra klimatpåverkande investeringar om nuvarande trend inte bryts och 2-gradersmålet ska klaras.

Att alliansen har pratat om en färdplan för vägen till 2050 ända sedan 2009 bidrar ju inte heller till att alliansens miljöprofil stärks. Men image och konkret politik är ju tyvärr två faktorer som har haft en divergerande tendens under alltför många år.

Sluta snacka och börja leverera!

Pensionärerna vill skrota PPM..

.. stod det i lördagens DI. I ett tidigare inlägg på den här bloggen kan man läsa om varför PPM är ett absurt påhitt.

Kostnaderna är ett bra exempel: Arbetskostnaden för att göra de aktiva val som rekommenderas kan uppskattas till 7 miljarder. Visserligen bidrar ett aktivt val framförallt till en slumpmässig fördelning av vinsterna, men det är en annan historia. Utöver de 7 miljarderna så har vi en driftskostnad på runt 1,5 miljarder där förvaltarna tar 1 miljard för att skapa den slumpmässiga vinstutdelningen och myndigheten en halv för att hålla bluffen levande.

Ett datoriserat system där man väljer hur stor del av pengarna som placeras i aktier och som sedan slumpmässigt fördelar investeringen på olika aktier hade gett en högre genomsnittlig avkastning (eftersom större delen av 1 miljard hade kunnat hamna som avkastning istället) samtidigt som kostnaden för myndigheten hade blivit en bråkdel.

Med tanke på det orimliga i dagens konstruktion så var det kul att se artikeln i DI. När jag skulle leta upp mer info så upptäckte jag dock att det bara var en bra-att-ha-på-lager-artikel. Den rapport som hänvisas till släpptes den 11/4 tidigare i år. Nåja, jag missade ju nyheten i våras och det skadar inte att PPM-problemet lyfts upp oftare så jag ska inte klaga.

Pensionsmyndighetens ordförande, Bo Könberg, försvarar så klart systemet. Det lustiga är att han argumenterar att det är inslaget av riskkapital som motiverar PPM. Som om det tramsiga individuella valet skulle vara nödvändigt för att få en riskkapitalavkastning.

Jag kan bara se två riktiga skäl till att man införde och ännu inte har skrotat systemet.

1. 1 miljard kronor. Nu är visserligen en miljard hit eller dit inte så mycket pengar i finansbranschen, men det räcker ju åtminstone till någon bonusmiljon extra.

2. Psykologi. Valfrihet, större eget ansvar, möjlighet till storvinst, etc är ledorden bakom det politiska motivet. Genom att lägga på lite glättig yta i form av PPM så blev det nya pensionssystemet lite mer lättsålt.

I takt med att folk upptäcker att det inte blir mer pengar för att man sitter och flyttar fonder samtidigt som den generella börsutvecklingen lämnar drömutvecklingen från de tre senaste decennierna så kommer den glättiga ytan att bli alltmer solkig.

Och PPM kommer att vara skrotat innan 2015!

IEA World Energy Outlook 2011

Efter att ha läst sammanfattningen av årets upplaga så kan jag konstatera att IEA håller fast vid förra årets prognos för oljekonsumtionen år 2035, dvs 99 mb/d (idag är konsumtionen 87 mb/d). Alltså blev det ingen fortsatt anpassning till verkligheten som jag spekulerade i.

Inte helt överraskande så är IEA fortfarande skrupelfria när det gäller att förutspå en ordentlig ökning av takten för upptäckter av nya oljefält. I den verkliga världen är trenden tydlig. Sedan 80-talet har vi konsumerat mer olja än vad vi hittat ny. Under de senaste 6-7 åren har vi haft oljepriser på en nivå som borde stimulerat fram prospekteringsinvesteringar och nya fynd på en helt annan nivå än ett decennium tidigare – den gamla goda tiden då 40 USD ansågs vara ett högt oljepris. Ändå harvar vi på med ett och annat fynd här och där, men ännu inga som får de avtagande tillgångarna i gamla fält att matchas med nya fyndigheter. IEA låtsas som om det regnar och menar att 47 mb/d ny produktion (eller dubbelt så mycket som OPECs nuvarande produktion i mellanöstern) ska dyka upp innan 2035.

En annan del av sammanfattningen lyfter fram ett intressant perspektiv som sällan får tillräckligt genomslag i vår kortsiktiga värld. När det gäller infrastruktur, inte minst för energi, så är tidsperspektivet ett annat än vad vi är vana vid. IEA har tagit fram ett sk 450-scenario som visar vilket utrymme det ges för energikonsumtion och produktion om den globala temperaturökningen ska begränsas till 2 grader. Det är också värt att notera att huvudscenariot i World Energy Outlook (New Policies) som bygger på att nuvarande policyåtagande blir verklighet, förväntas leda till en temperaturhöjning på 3,5 grader! Men tillbaka till 450-scenariot. Redan idag så är 4/5-delar av de totala CO2-utsläppen för 2035 intecknade av befintlig kapitalbas och om det inte händer något radikalt med utvecklingen innan 2017 (dvs inom sex år!) så måste alla nyinvesteringar som görs därefter vara koldioxidneutrala. IEA uttrycker det som att det skulle vara extremt dyrt – vilket är något försiktigt uttryckt om du frågar mig.

Ur ett IEA-perspektiv så ser det ut som om klimatet går en mycket dyster utveckling till mötes. Säkerligen kommer klimatrelaterade samhällsproblem att tillta avsevärt fram till 2035, men den enda räddningen från en katastrofal utveckling mot 3,5 grads höjning eller mer är förmodligen att IEA:s prognoser för tillgången på fossila bränslen är så orimliga som de ser ut att vara. Å andra sidan kommer det att leda till ekonomier där negativ tillväxt blir vardagsmat. En sådan utveckling vänder upp och ner på alla invanda föreställningar om hur livet och samhället ska vara.

Det finns mycket som talar för att vi har en omtumlande period med många utmaningar framför oss.

 

Forsätter IEA sin verklighetsanpassning?

International Energy Association är ett OECD-organ som bildades strax efter oljekrisen 1973. Deras uppgift är att fungera som ett rådgivande organ för sina medlemsländer (och andra) i allt som gäller energi. Medlemmarna, energiföretag, mfl, använder deras rapporter och analyser som underlag för bedömningar av hur energisystemet utvecklas, men inte minst för utformning av energipolitik. Det IEA säger har helt enkelt en hyfsad genomslagskraft. World Energy Outlook är en årlig publikation där IEA siar om framtiden. Den brukar få stor uppmärksamhet i energivärlden och 2011 års upplaga kommer ut nu på onsdag.

För att skapa lite mediesurr inför släppet så har IEA låtit medier ta del av en förhandsversion. Reuters rapporterar bla att det i grundscenariot prognostiseras ett oljepris på 212$ (nominellt) för 2035 vilket är ca 5% högre än de 204$ som gällde i förra årets version.

Det blir intressant att se hur IEA kommer att bedöma  utvecklingen av oljeproduktionen. Om justeringen av prisprognosen indikerar att även volymprognosen kommer att justeras i samma riktning så börjar det snart bli en god tradition!

Kjell Aleklett (professor i globala energisystem) gav i samband med förra årets Energy Outlook en intressant beskrivning av hur IEA påbörjat sin “..resa mot verkligheten och peak oil”. Jag citerar:

År 2002, samma år som vi hade vår första ASPO konferens i Uppsala, var första året som IEA lämnade en prognos för 2030 och det var 120.0 Mb/d. Två år senare hade man uppgraderat prognosen för 2030 till 121.3 Mb/d. Det var då som jag gjorde min första analys av IEA:s prognoser, en analys som IEA försökte övertala mig att ta bort från webben. Sedan börjar man korrigera sina prognoser för 2030, WEO2006 – 116.3 Mb/d, WEO2008 – 106.4 Mb/d och nu senast i WEO2010 – 93.6 Mb/d, alla värden är för år 2030″

Kom ihåg att produktionen av råolja under 2005 fortfarande är oöverträffad, trots de höga oljepriserna!

Logik? Hallå, var finns du?

Ibland när jag är ute och flyger (nej, jag har inga moraliska betänkligheter – energisystemet/samhället kommer aldrig att ställas om för att enskilda individer är duktiga, men för min egen sinnesfrid försöker jag dock undvika onödig överkonsumtion) så händer det att olyckan är framme. Helt plötsligt sitter man där utan att ha något vettigt att läsa eller göra. Då händer det att jag plockar fram flygplanstidningen.

I senaste numret av Scanorama (SAS tidning) fanns det en reklambilaga som handlade om energin i vårt samhälle. Det fanns en hel del inskränkta/grönmålande beskrivningar om hur världens totala förbrukning kommer att fortsätta öka länge till, hur nya miljövänliga lösningar ska ta över samtidigt som kol och gas kommer att vara fortsatt viktiga energikällor. Kol och gas sägs dessutom räcka i många hundra år till – om förbrukningen håller sig på dagens nivå. Alltså alldeles ordinärt motsägelsefullt och orealistiskt.

Men det var när jag kom till stycket om peak oil som det började hända grejer. I texten inledde man med att hänvisa till att vissa forskare säger att “peak oil” redan är här. Efter förklaringen av själva begreppet fortsätter man med “It will merely become more expensive and more difficult to extract. In the end, as production costs increase, it will be substituted by other energy sources.”

Ah! Så skönt, då är det ju alltså inte något problem även om peak oil redan är här. Om det är någon som tycker att det var offensiv argumentation så kan jag bara säga “you ain’t seen nothing yet”:

“Some scientists, on the other hand, maintain that it will be a long time before the economically viable oil reserves are exhausted. Russia and Saudi Arabia are the world’s two largest oil producers. Their economies are highly dependent on energy export and it will be difficult to politically hinder or decrase the supply of oil”

Visst är det en ovanligt kreativ förklaring till varför peak oil är omöjligt? Eftersom de stora oljeproducenterna är beroende av sina oljeintäkter och de inte låter sig påverkas av politiska påtryckningar så kommer oljan helt enkelt att flöda länge till.

Ett annat guldkorn på temat intressant logik hittade jag i Sydsvenskans artikel om att vi numera är sju miljarder. Rubriken på en artikel är “Med rätt politik och ny teknik kan alla bli mätta”. Intressant tänkte jag. Kul att de skriver något om vikten av en resurssnål livsmedelsproduktion och konsumtion. Gissa om jag blev snuvad på konfekten. Jag citerar:

“I debatten om livsmedel påstås ofta att minskat köttätande skulle lösa många problem. Riktigt så enkelt är det inte, menar Lisa Sennerby Forsse [rektor på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU]. Även om 40 procent av allt som kommer ut från jordbruket på jorden har anknytning till djurhållning. – 1,3 miljarder människor är beroende av boskapsskötsel för sin överlevnad. Av dem äger nästan hälften ingen jord utan lever bara på djuren. – Dessutom ökar efterfrågan på både kött och mjölk efterhand som fler får det bättre. Det är snarare bättre djurhållning för mer avkastning som är lösningen.”

Egentligen är kommentarer överflödiga, men eftersom det har hänt att en och annan kommentar till inläggen här på bloggen visar på en bristande logisk förmåga hos en minoritet av läsarna så ska jag förtydliga.

1. De 1,3 miljarder som lever på sina djur tillhör definitivt inte den kategori som står för överkonsumtionen. Utöver att deras köttintag med säkerhet inte ligger i topp (jämför gärna länder där man är beroende av boskapsskötsel med typiska i-länder i denna tabell) så bedriver de en djurhållning för att det inte finns alternativ. Den mark som tas i anspråk är för lågavkastande för att kunna odlas upp. Smått absurt att snacka bort minskad köttkonsumtionen med det argumentet.

2. Det andra påståendet från Lisa är att efterfrågan på kött ökar och att vi därmed måste öka produktionen. Lisa menar att det inte är så enkelt som att minskad köttkonsumtion skulle lösa många problem. Men på vilket sätt anser hon att ökad produktion är en bättre lösning (och mer sofistikerad..)? Lisa har helt enkelt svårt att inse att det finns fysiska begränsningar i vår värld. Ökad efterfrågan leder tyvärr inte alltid till ökad produktion.

Och än en gång kan vi alltså säga ajöss till logiken.

Det finns forskning som visar att det finns två olika typer av tänkande, det intuitiva (baserat på erfarenhet och vana) och det mer fokuserade ansträngningskrävande. Kanske det kan vara en förklaring till att det dyker upp så mycket bristande logik just när det handlar om övergripande förändringar som ställer den invanda verkligheten upp och ner.

 

 

Timbro, faktans fiende

Ok, det är väl inte alltför många självständigt tänkande som har några högre tankar om kvaliteten på Timbros rapporter. Om man som Timbro utgår från budskapet som man vill propagera för och sedan bygger en rapport som strömlinjeformas för att föra ut budskapet så innebär det såklart att man ibland måste kompromissa med verkligheten.

Sen kan man ju såklart göra det på ett mer eller mindre snyggt sätt.

Deras senaste alster råkade bli ett propagandamonster. Något måste gått snett i den interna kvalitetskontrollen när man släppte igenom rapporten “Svensk vindkraft – 215 miljarder senare”. Att låta en statsvetande opinionsanalytiker med specialistkompetens inom modebloggande “kartlägga den ekonomiska och klimatmässiga konsekvensen av en svensk vindkraftsutbyggnad” kan bara sluta på ett sätt.

Det blir ett katastrofalt resultat.

På bloggen Ekologistas besitter man en kunskap om vindkraft, eller kanske bara en förmåga att läsa och tänka, som man har använt för att göra en detaljerad redovisning av alla faktafel, felräkningar, oturliga tankar och annat smått och gott som finns i “Svensk vindkraft – 215 miljarder senare”

Jag kan inte låta bli att ge ett smakprov. Så här ser formeln ut för hur rapporten kommer fram till de 215 miljarderna:

((46/12,5)*30+175+300)/3+25=215

Släng in formeln i Excel och det ger summan 220. När siffran ingår i titeln kan man väl ändå kosta på sig en kontrollräkning. I det stora hela är detta ändå bara en bagatell, tex har rapporten bla baserats på så lösa grunder som galningarna Fagerström och Radetzkis uträkningar av vindkraftskostnader. Läs Ekologistas granskning och bli förbluffad. Mycket läsvärd! Svensk Vindenergi har också bemött rapporten på ett bra sätt.

Den tragiska slutklämmen är ju förstås att det trots allt finns ganska många mindre självständigt tänkande individer i vårt land. Även i högre maktpositioner. De läser tex artikeln i Ny Teknik eller Timbros inlägg på SvD och bestämmer sig för att det inte ska bli någon vindkraftspark i deras kommun.

Det positiva är förstås att Sverige är en flugskit på den globala vindkraftsmarknaden. Utvecklingen kommer att rulla på oavsett vad som händer i vårt land. Frågan är också om inte vindkraftsindustrin i Sverige börjar bli en maktfaktor att räkna med.

Med tanke på att Timbro är en del av näringslivets propagandaapparat så är det trots allt lite vågat att ge ut en fulrapport som sågar en av näringslivets större tillväxtsektorer.

Oljeoptimism möter verkligheten

Jag skrev om oljeoptimisten Daniel Yergin och hans sanslöst inskränkta artikel i WSJ. Det är skönt att se att det finns reaktioner. Harward Business Review är ett starkt varumärke, men såklart med något mer begränsad räckvidd än WSJ. På HBRs blogg finns ett bra bemötande av Yergins svada. Tyvärr lär dock författarna inte bli inbjudna till talkshows där de får marknadsföra sina böcker på samma sätt som Yergin.

Här kommer några utdrag ur artikeln:

“Daniel Yergin’s typically sunny outlook on oil in his recent Wall Street Journal piece, “There Will Be Oil,” suggested that technology and new energy discoveries would avert any of the economic disasters portended by peak oil. We found Mr. Yergin’s dismissal of these risks premature and repetitive. After all, he has asserted since 2004 that global oil production was nothing to worry about, and that there would be few effects on the economy.

As Shell, Chevron, Total, the IEA, and a host of other serious observers have openly declared since 2005, the age of cheap and easy oil has ended. The “oil” that’s left is progressively expensive, difficult, risky, marginal, and fraught with secondary effects like increasing carbon emissions, demand for water, and competition with food.

A wide spectrum of agnostic analysts with decades of distinguished service in the oil industry and its press have addressed this. We like the formulation of petroleum economist Chris Skrebowski, which defines peak oil as the point where “the cost of incremental supply exceeds the price economies can pay without destroying growth at a given point in time.”

The connection between oil shocks and recessions has been understood for decades. We have ample historical evidence that when petroleum expenditures reach 5% of GDP, recession typically follows. Annual energy expenditures rose from 6.2% of U.S. GDP in 2002 to a painful 9.8% in 2008, which was immediately followed by an economic crash. And now oil is sending energy expenditures back above 9% of GDP, just as we see fresh indications that the recession persists. This is not a coincidence.

Peak oil poses a host of systemic risks to the global economy, and will increasingly disrupt supply chains in our globalized world. Contra to Yergin’s view that Ricardian Comparative Advantage will produce abundant oil for export, oil-producing nations will continue to feed their domestic populations, leaving less for sale on world markets. OECD consumers will be increasingly priced out of oil markets as their disposable income adjusts downward to reflect energy costs.”

Författarna har också skrivit ett kompletterande inlägg på GetREALlist där de också länkar till ett antal bra bemötande av Yergins artikel (bla vår svenska nestor Kjell Aleklett),  En annan rolig detalj i sammanhanget är ASPO USAs vadslagningsutmaning riktad mot Yergins analysverksamhet. 100 000 USD står på spel, om bara Yergin hade vågat anta utmaningen!

Kanske en idé för svenska ASPO att ta efter? Utmana tex Marian Radetzkis på en oljeprisprognos. Enkla pengar, men inte minst möjlighet till lite uppmärksamhet!

Kinas fastighetsbubbla

Här på bloggen har man tidigare kunnat läsa om investmentfirman GMO:s intressanta analys av råvarumarknadens paradigmskifte. Det finns många andra läsvärda analyser som är fritt tillgängliga på GMO:s sida. Idag läste jag en rapport som handlar om fastighetsmarknadens cykler med fokus på USA och Kina. Inte minst är det en bra genomgång av de olika faserna i  en upp- och nedgångscykel (bubbla) i fastighetsbranschen.

Men det som jag vill lyfta fram här är den gedigna genomgången av tecken på att Kina befinner sig mitt uppe i en fastighetsbubbla.

Först konstateras hur viktig fastighetsbranschen har blivit för Kinas tillväxt. Byggandet står för ca 13% av total BP och utgör samtidigt en huvudmarknad för många andra branscher som tex ståltillverkning – det har gjorts en bedömning att 50% av Kinas tillväxt kan kopplas till fastighetsmarknaden. I dessa dagar när Kina är ett av få lokomotiv i den globala  ekonomin så får en kraschande kinesisk fastighetsmarknad smått besvärande konsekvenser.

Här kommer exempel på de indikatorer som rapporten tar upp (delvis kommenterade och kompletterade av mig):

– genomsnittlig 100m2-lägenhet i Kina kostar 17 gånger mer än vad den genomsnittliga disponibla inkomsten tillåter.  Deutsche Bank som tagit fram siffrorna visar också att genomsnittsinkomsten skulle behöva stiga med10% årligen under 20 årstid för att nå upp till den bostadsfinansieringsförmåga som råder i Tyskland. Enligt mig så finns det en del som gör jämförelsen vansklig, tex den exceptionellt låga inkomsten för ca 800 miljoner bönder på landet, eller den betydligt högre andelen “icke-registrerade” inkomster. Hur som helst så säger det ändå en del om prisnivåns uthållighet.

– under 2009 och 2010 har krediterna vuxit med 39% respektive 34% av BNP, typiskt tecken på skakigt läge

– nya kreativa former av fastighetsfinansiering har dykt upp

-mycket bostadsbyggande. Bostadsbyggandet utgör 10% av BNP, vilket motsvarar den nivå som Spanien nådde upp till under sin senaste bubbla

– vakansgrad. Det finns uppskattningar på att 64 miljoner lägenheter står tomma. Kina är stort, men 64 miljoner är många. Inte minst med tanke på att den medelklass som åtminstone är en tänkbar målgrupp kan uppskattas till 200-300 miljoner.

– bubblan tar sig absurda uttryck. Ett utmärkt exempel är de spökstäder som det rapporterats om. Bloggrannen Flute skrev om detta i somras.

En starkt bidragande orsak till utvecklingen är hur drivkrafterna i Kinas ekonomi fungerar. En av de starkare är de lokala myndigheternas möjlighet att generera betydande intäkter genom försäljning av land. I tex Peking drog staden in en tredjedel av sina intäkter på markförsäljningar (2009).

Som en följd av de stora landreformer som kommunisterna genomförde så finns det helt enkelt inga bönder som äger den mark som de brukar, även om de har brukat den i många generationer. På så sätt finns det utmärkta möjligheter för lokala myndigheter att göra affärer med riktigt fin hävstång. Med mer eller mindre (oftast mindre) justa metoder så ser man till att få bort bönderna från mark i exploateringsbara lägen, omvandlar det till kommersiell mark, bygger nödvändig infrastruktur och kränger sedan marken till priser med ett antal tusen procent i marginal. Eftersom fastighetsmarknaden är inne i ett spekulationsrace så är det bara att investera vinsten i nya projekt (en liten ådra letar sig såklart ner i den egna fickan) vilket gör att man kan fortsätta leverera de regionala tillväxtsiffror som krävs för att man ska bli någon att räkna med i Peking. Självklart leder detta inte till optimal resursallokering. vilket spökstäderna är ett tecken på.

Tyvärr är det alltför lätt att konstatera att kriserna i USA och Europa med stor sannolikhet inte kommer mildras av det kinesiska lokomotivets dragkraft. Vill det sig riktigt illa så är det inte ljuset i tunneln vi ser utan det kinesiska tåget.

Läser Johanna Koljonen Cornucopia?

För ett tag sedan skrev jag om att det började dyka upp uttalanden och artiklar som visade på att det började bli alltmer accepterat att erkänna riskerna och se att en ordentlig recession hotar stora delar av den globala ekonomin. Sedan dess har utvecklingen exploderat och helt plötsligt är det mainstream att prata om att europrojektet mycket väl kan krascha, att det tar 10 år innan återhämtningen kommer, osv.

Nu börjar insikter även dyka upp i sektorer lite längre från den ekonomiska huvudpulsådern. Kulturjournalisten Johanna Koljonen har skrivit en krönika i det senaste numret av Fokus. Hon inleder den såhär:

“År 2008 var vi 48 timmar ifrån en situation då pengarna hade börjat ta slut i bankomaterna, läser jag i Guardian på nätet. Situationen i dag hotar bli mycket värre.”

Sedan refererar hon till samtal med finansmarknads-, EU-, o dylika experter, som sammanfattas så här:

“Grader i helvetet diskuteras och när det gäller möjliga åtgärder går meningarna isär, men läget i världen är entydigt katastrofalt och det lär bli värre innan det blir bättre.”

På det sätt som hon formulerar sig får jag dock en känsla av att Johanna snarare har varit en trogen läsare av bloggar som tex Cornucopia eller Flute!  Inte minst när jag läser följande:

“Men jag vet att jag, liksom de flesta av mina anhöriga och vänner, jobbar med saker som i ett kortsiktigt perspektiv är helt onödiga för samhället: filmkritik, typografi, serie­romaner, humanistisk forskning, tygpåsar med roliga tryck och appar som varnar för lapplisor. Om du bara gör en sak den här veckan, vill jag ropa åt mina grannar, kolla vad du realistiskt kan få för bidrag om du plötsligt inte kan försörja dig, vad du har för skulder, vad du skulle kunna rädda. Svaret kan vara en kalldusch och det vore oansvarigt att inte planera därefter.”

Att hon avslutar dystopin med en förhoppning om att komma ut ur mörkret och gå en ljusare värld till mötes med en “välfungerande ekonomi med långsiktig hållbarhet och social rättvisa” tycker jag är helt rätt inställning. Det är viktigt att också se de möjligheter som ett paradigmskifte för med sig, även om det blir jobbigt på vägen.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...