Monthly Archive for November, 2013

SYSAV går och blir radikalt konsumtionskritiska

Sysav, det kommunala avfallsbolaget här i södra Sverige, har dragit igång en lovvärd kampanj för att reducera avfall genom minskad konsumtion. På kampanjsidan kan man bland annat läsa:

“Utveckling och framsteg är något fantastiskt och spännande. Mycket positivt händer på vår jord. Men det finns också en baksida. En bakgård. Där avfallet från vår utveckling och våra framsteg samlas.

Om vi fortsätter köpa, slänga och producera i den takt vi gör nu, kommer det globala avfallet att ha ökat med 72% år 2025.

Det är mycket. Och det är snart

Och det ställer krav på oss. Att minska avfallet.
Att se att vi alla är med och påverkar.
För vi kan påverka.

Genom att laga gamla prylar, köpa begagnat och undvika onödigheter kan du bidra till en renare framtid.

Så minska avfallet. Köp inte skräp!”

Budskapet är glasklart. Det är helt enkelt ett kommunalt bolags upprop för att minska vår konsumtion. Det är ingen hemlighet att ökad konsumtion har varit en förutsättning för de tillväxtsiffror vi sett i Sverige under lång tid. Det är inte heller okänt att konsumtionsökningen i huvudsak har drivits av ökad import från lågkostnadsländer och därmed en export av de miljökonsekvenser som produktionen medför.

Sysav försöker visserligen lätta upp konsumtionskritiken med följande kommentar:

“1. Om vi inte handlar massor av grejer drabbar det samhället negativt eftersom vår ekonomi är uppbyggd på konsumtion.

Det handlar om att konsumera smartare, på ett sätt som inte belastar miljön så mycket. Konsumera upplevelser, handla vintage, köp kvalitetsgrejer.
Mycket som säljs är tyvärr gjort för att varken hålla särskilt länge eller gå att laga. Undvik prylar som du vet kommer att hamna i soppåsen snart. Köp inte skräp helt enkelt.”

Jag skulle vilja kalla kommentaren ett halvtaskigt försök att lägga lite PK-fernissa på det grundläggande budskapet. I styrelsen för Sysav är det tätt med moderater (6 av 11 ledamöter och ordförande). Undrar om kampanjen ger styrelseledamöterna allergireaktioner eller om konsumtions- och tillväxtkritik är något för de ny-nya-nyaste moderaterna?

Systemkritik och tillväxtrealism i P1

Nya Vågen i P1 är ofta lite för krystkulturellt för min smak. Råkade lyssna på ett program i veckan och blev mycket positivt överraskad.  Det är inte varje dag man får höra tre personer med insikt om hållbarhetens verkliga gränser diskutera i radion!

Så här beskriver Nya Vågen programinnehållet:

“Och om tillväxtekonomin ifrågasätts – hur kan då en ny ekonomisk spelplan se ut?
Medverkar gör Anna Borgeryd, företagare och koncernstrateg som nyligen kommit ut med relationsromanen Tunna Väggar som samtidigt är ett manifest för hållbarhet i ekonomi och miljö, Björn Forsberg, statsvetare och författare som bland annat skrivit Omställningens tid och David Jonstad, frilansskribent och författare till bland annat Kollaps. Livet vid civilisationens slut.”

Anna, Björn och David har alla en koppling till klimatmagasinet Effekt. David drog igång den och både Anna och Björn har intervjuats i den. Läs mer om Davids bok “Kollaps” här. Det företag som Anna sysselsätter sig med är familjeföretaget Polarbröd. Inte helt vanligt att ägare till hyfsat stora företag kommer ut som tillväxtrealister. Björn Forsberg har också en bra blogg som du hittar här.

Det finns många tecken på att det börjar bli alltmer accepterat att hålla sig med en något sånär realistisk bild av vad hållbarhet innebär. Även om det fortfarande proklameras grön tillväxt så är det inte lika stigmatiserande längre att förutse tillbakagång inom olika sektorer. Att bilanvändandet kommer fortsätta minska är tex en uppfattning som får allt starkare fäste. Snart är det nog bara Trafikverket som ståndaktigt håller fast vid sin förlegade bild av trafikutvecklingen.

Trafikverkets hockeyklubba i SvD

Kommer ni ihåg VTI:s analys av hur ökad kollektivtrafik kan bidra till 2030-visionen om fossilfri fordonsflotta? Det något överraskande svaret var att klimatvinsten blir minimal trots fördubblad kollektivtrafik. Vid närmare granskning visade det sig att VTI:s slutsats baserades på Trafikverkets vilda antagande om att vi ska ha 30% fler bilar per capita och avverka 30% fler personkilometrar 2030. I ljuset av Trafikverkets tidigare prognoser, peak car, tänkbar oljeprisutveckling och en hel del annat, skulle jag vilja beskriva de siffrorna som fria fantasier.

I SvD har Stellan Tengroth fått en artikel publicerad som elegant belyser problematiken i Trafikverkets framtidsfantasier. Bland annat skriver han så här.
“De ekonomiska ramarna för byggande och underhåll av vägar och järnvägar fram till år 2025 uppgår till svindlande 522 miljarder kronor. Att fördela dessa medel med ett underlag som är svagt underbyggt och med en aningslös framtidstro är, för att uttrycka sig diplomatiskt, anmärkningsvärt.”

Det är värt att upprepas att beslutsunderlag för projekt som Förbifart Stockholm är baserade på denna aningslösa framtidstro. Med en mer sansad bild, tex i någon form av scenarioanalys, så hade kalkylen aldrig gått ihop.

 

Bloggrannarna, ASPO, Tillväxtreflektera (Stellans egen blogg), Cornucopia och Bodis uppmärksammar också artikeln.

 

Drivkrafter i byggbranschen

I ett tidigare inlägg där med titeln “Isolera mera”, skrev jag såhär:

“[…] Inte minst för byggbolag som är sådär intresserade av vad som händer efter att garantitiden har gått ut. Bostadsrättsinnehavare som har betalat byggbolaget dyrt för en lägenhet med exklusiva material och rätt läge hamnar lätt med svarte-petter i hand när det visar sig att insidan inte var lika påkostad som ytan (hur många bostadsrätter säljs med argument för vad underhållskostnaden kommer att vara om 20 år?). Byggnormer är bostadsrättsbyggarnas enda incitament att inte tulla ännu mer på konstruktionskvalitet. I byggbolagens kalkyler finns det därför varken utrymme för onödig isolering eller andra lösningar som kan fortsätta att leverera ett värde efter de första 20 åren. För bostadsrättsförening som (förhoppningsvis) kommer att finnas även om 20 år är situationen en helt annan. Inte minst om energipriserna har gått upp.

Istället för ett kortsiktigt kalkyltänkande borde det skapas incitament för ökad långsiktighet i byggbranschen.”

Kul att Jonas Anund, doktorand i energiteknik på KTH, har skrivit en artikel i Ny Teknik där han lyfter fram samma problematik. Jonas jämför byggnation av hyres- och bostadsrättsfastighet och konstaterar att det är milsvid kvalitetsskillnad i byggkonstruktionerna. Det är en synneriligen relevant problematik. I ett samhälle där vi talar mer om långsiktig hållbarhet än vad vi någonsin gjort tidigare är incitamenten att bygga bostadsrättsfastigheter som håller länge, på lägsta tänkbara nivå.

Värdet av marknadskrafter är stort, men det gäller att se till att de styr åt rätt håll.

Läs också Cornucopia om samma ämne.

OS, Ryssland och kärleken

#LoveAlwaysWins

Riskkapital, friskolor och uppdrag granskning

Stormen har lugnat sig efter Uppdrag gransknings reportage. Det är fascinerande att se uppståndelsen av ett avslöjande som inte gör mer än lyfter fram ett fullkomligt naturligt, logiskt och självklart förhållande.

Så här fungerar det:

En friskolas intäkter är helt och hållet baserad på hur många elever de kan attrahera. När det gäller intäktssidan så handlar det om att skapa en attraktiv bild som lockar både föräldrar och elever. En av de viktigaste faktorerna är höga genomsnittsbetyg, därav en drivkraft att sätta omotiverat höga betyg, vilket ju också har visat sig vara ett faktum.

När det gäller kostnadssidan så består den i princip av lokaler och anställda. Billiga lokaler är det ena sättet att öka resultatet, men har den icke oväsentliga nackdelen att det kan påverka förmågan att öka intäkterna. Kvarstår alltså att minska lärartätheten. Som av en händelse har det visat sig att stora riskkapitalägda skolkoncerner har 25% lägre lärartäthet än i kommunala skolor.

För att inte få problem med betygsnivåerna och därmed intäktsgenereringen, måste man alltså ha rätt elever. Att försöka attrahera lågpresterande, besvärliga och resurskrävande elever är ekonomiskt oansvarigt för ett riskkapitalbolag. Det mest effektiva man som riskkapitalistskola kan göra är förstås att attrahera de vinstgenererande eleverna. Och det är precis det som Uppdrag gransknings program har visat.

Mer komplicerat än så är det inte.

Att Greger von Sivers uttrycker det lite oborstat sätter förstås fart på politiker, ägarrepresentanter, friskoleförbund, mfl. Men i grund och botten ger han bara uttryck för det som gäller för alla verksamhetsansvariga i samma position, “Game’s the same, just got more fierce.”

Jag har tidigare tagit upp problemen med det svenska skolsystemet här.

Läs också:

Martin Moberg, Annika Högberg, Göran Johansson, Ola Möller, Roger Jönsson, Peo Wågström, Johan Westerholm, Kajsa Lisa, DHE, DN1 DN2 SvD1 SvD2 LB SS, Annarkia,

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...