För någon vecka 
sedan blev jag tipsad via Birger Schlaugs site om en intervju som han hade gjort med Christer Gunnarsson. Christer är en av författarna (Martin Andersson den andre) till boken “Hållbarhetsmyten – varför tillväxten inte är problemet”. Boken fick en del uppmärksamhet 2011 när den kom ut.
Bokens ämne är ungefär: allt snack om hållbarhet och att jordens naturresurser sätter gränser för tillväxten är bara trams. Jag blev nyfiken på att läsa hur forskare angriper ett sådant utmanande upplägg. Det kan ju inte vara helt enkelt att få någon rätsida med en sådan ansats. Lyckligtvis dök det upp en recension på Ekonomistas som fick mig att spara in både tid och pengar. Professor Astrid Kander som är kollega till de båda herrarna förklarade tydligt vilka brister boken har.
För övrigt hade jag svårt att förstå varför det blev så mycket tjafs om SNS när deras oberoende från särintressen och deras devis “Kunskap för välgrundade beslut” började ifrågasättas i höstas. Jag har snarare sett SNS som en garant för att föra ut särintressen via en pseudovetenskaplig plattform. “Hållbarhetsmyten – varför tillväxt inte är problemet” verkar bekräfta den observationen ytterligare.
Tyvärr bemötte aldrig de båda författarna Astrids invändning (åtminstone inte i media). Därför var det med stor nyfikenhet som jag klickade igång Birgers intervju.
Jag blev inte besviken. Birger lockade in Christer i fälla efter fälla och lät dem slå igen med obönhörlig kraft. Läs följande ungefärliga utdrag:
Inte så långt in i intervjun gör Christer ett lamt försök att försöka slingra sig ur klimatdebatten:
“Är du klimatskeptiker?”
“Klimatförnekare skällsords, skämt, ha,ha, bla, bla – det tar emot att säga säga det rakt ut”
“Tror du på majoriteten av forskarnas uppfattning”
“Jag måste säga att jag är skeptiker. Jag är skeptiker som man ska vara som forskare. Jag vill veta mer..”
“Ännu mer?”
“Man ska vara väldigt skeptisk. Att vara forskare är att alltid vara skeptisk. Även mot dina egna åsikter. Jag tror inte att de flesta som talar i klimatfrågan vet vad de talar om.”
“Har inte den majoritet av forskare som är oroad för klimatomprövat sin omfattning som de hade för 20-30 år sedan…”
“Jag vill inte gå in i den debatten. Fakta är viktigare för mig. Min faktakunskap är för dålig.”
Men det blir ännu bättre när de fortsätter med att resonera om vad tillväxt är och hur det definieras. Birger skjuter lömskt in följdfrågan:
“Tillväxten mäts då exponentiellt. Kan du förklara vad det är?”
“Hur menar du då?”
“Om man har 4 procents tillväxt blir det en fördubblad ekonomi om 18 år” Är det ett problem, att man mäter exponentiellt?”
“Mäter och mäter”, bla, bla, inget svar
Birger tar sats och förtydligar igen: “Vid nästa sekelskifte skulle vi ha 32 gånger så stor ekonomi som idag. Är det möjligt och rimligt?”
“Det är en fråga om innehåll. Producera 32 gånger mer livsmedel kommer vi ju inte att göra… Tjänstedelen blir bara större och större”
“Är det möjligt med en 32 gånger så stor ekonomi i Sverige om 90 år?”ä”
“32 gånger, hmm, det skulle återspegla en 32 gånger högre levnadsstandard. Det blir mycket mer suspekt”
“Ändå försvarar du tanken på en evig ekonomisk tillväxt”
“Vår värld har inte 4% ekonomisk tillväxt. En utplaning kommer nog”
“Så evig tillväxt är i princip en omöjlighet?”
“Det är möjligt, ja”
“Du skriver så här också: “Ett samhälle utan tillväxt är otänkbart” Vad menar du då?”
“Man måste öka den produktiva förmåga för att föda fler människor. Hade vi inte haft tillväxt hade vi varit väldigt få på jorden”
“Du skriver också: “I samhällen utan tillväxt produceras inget överskott. Alla producerar för hushållets behov. Det man inte producerar kan inte införskaffas.” Så om Norge nu inte skulle fortsätta ha ekonomisk tillväxt i fem år så producerar man inget överskott utan bara det hushållet har behov av. Det är det du skriver”
“Svälj, Jaha…. Ehhh…. Vi tänker ju att diskussionen handlar om ett hypotetiskt resonemang – om ett samhälle med extensiv ekonomisk tillväxt. Det handlar inte om det moderna samhällets tillväxt. Norge-fallet gäller inte”
“Men varför skriver du så?”
“Jag förstår din åsikt. Det här är ett resonemang om tillväxtens basala definition. Där ett samhälle med självhushåll är utgångspunkten.”Det blir svårförståeligt om idén överförs på den moderna tillväxten”
“Så egentligen så ser du att vi på en 100-årssikt kommer få samhällen utan ekonomisk tillväxt?”
“Ja en utplanande tillväxt och ekonomi”
Är det inte rimligt då att politiker funderar över vad som händer efter tillväxtsamhället?”
“Men boken är skriven av två personer som har jobbat med utvecklingsfrågor i fattiga länder. Vi menar att där är vägen lång innan man ska börja tänka så.
“Tillväxtkritikerna som du skriver om, är det någon av dem som menar att vi ska hindra att fattiga länder får ekonomisk och materiell tillväxt.?”Menar de inte att de är vi i den rika delen av världen som ska dra ner på vår konsumtion? Är det inte så debatten är?”
“Många är nog så, men dock inte alla”
Häpp! Så gör man för att få en tillväxtutopist som har ägnat en hel bok åt tillväxtens lov att göra en pudel och medge att tillväxtens era snart är förbi!
Christer är inte den enda drömmare som man hade velat se toastad i Birgers bedrägligt mysiga fåtölj..
Efter ytterligare några veckor med korttidsfasta så känner jag att konceptet börjar sätta sig. Det som jag framförallt uppskattar är friheten att inte längre behöva känna sig bunden till ett regelbundet energiintag. Frukost på vardagar har jag slutat med och dagar med mycket att göra är det inga problem att skippa lunchen och kanske ta ett äpple på eftermiddagen istället. Känslan av att det är jag som har kontroll över kroppen och inte tvärtom är faktiskt inte så dum.
Det har gått 2-3 år sedan prylen som fixar kall fusion (LowEnergyNuclearReaction) hade sin storhetstid och figurerade titt som tätt i Ny Teknik. Det mesta som framkom luktade bluff och båg lång väg. 2012 
