Archive for the 'Energi' Category

Page 5 of 10

En försmak av “marknadslösning” för knappa energiresurser

Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) har bland annat som uppgift att hålla koll på vilka de största riskerna på ett samhällsplan är. Givetvis ser MSB inte peak oil som någon risk. Det sköts ju av marknaden, gudbevars!

I dagarna har det dykt upp ett talande exempel på vad som händer när energin inte riktigt räcker till alla. Det har varit kallt i hela Europa. Ryssland är garanten för värme i många europeiska hushåll. Leverankapaciteten är reglerad i avtal som ska se till att gasen räcker även när det blir riktigt kallt. Men vad hjälper väl det när Putin snart ska bli “vald” och vill hålla sig väl med den egna befolkningen:

“I ask you to make efforts to meet the demands of our foreign partners, bearing in mind that the prime task of Russian energy firms and Gazprom in particular is to satisfy the internal demand in Russia,” said Putin.

“This is the priority task.” (läs mer här)

Försök övertala mig att andra viktiga energileverantörer som tex Saudi Arabien eller Iran är bättre på att hålla sig till marknadens spelregler när det väl hettar till..

McKinsey om råvarutillgången

“Cheap resources underpinned economic growth for much of the 20th century. The 21st will be different”

McKinsey Quarterly är konsultbolagets egna publikation. Den har en inriktning på att lyfta fram nya trender och omvärldsförändringar som påverkar hur företagen bör agera.

I deras artikel “A new era for commodities” går man ut hårt med följande diagram.

Sedan följer en beskrivning av hur efterfrågan på råvaror kommer att fortsätta öka (inte minst pga Kina och Indien) och att det nu är betydligt svårare att öka utbudet på det sätt som man gjorde under 1900-talet. Detta pga 1. klimathotet 2. utvinningen är komplexare och dyrare 3. när resurser nyttjas fullt ut / till bristningsgränsen finns det risk för negativa spridningseffekter:

“Demand for energy, food, metals, and water should rise inexorably as three billion new middle-class consumers emerge in the next two decades.1 The global car fleet, for example, is expected almost to double, to 1.7 billion, by 2030. In India, we expect calorie intake per person to rise by 20 percent during that period, while per capita meat consumption in China could increase by 60 percent, to 80 kilograms (176 pounds) a year. Demand for urban infrastructure also will soar. China, for example, could annually add flor space totaling 2.5 times the entire residential and commercial square footage of the city of Chicago, while India could add floor space equal to another Chicago every year.

Such dramatic growth in demand for commodities actually isn’t unusual. Similar factors were at play throughout the 20th century as the planet’s population tripled and demand for various resources jumped anywhere from 600 to 2,000 percent. Had supply remained constant, commodity prices would have soared. Yet dramatic improvements in exploration, extraction, and cultivation techniques kept supply ahead of ever-increasing global needs, cutting the real price of an equally weighted index of key commodities by almost half. This ability to access progressively cheaper resources underpinned a 20-fold expansion of the world economy.

There are three differences today. First, we are now aware of the potential climatic impact of carbon emissions associated with surging resource use. Without major changes, global carbon emissions will remain significantly above the level required to keep increases in the global temperature below 2 degrees Celsius—the threshold identified as potentially catastrophic.2

Second, it’s becoming increasingly difficult to expand the supply of commodities, especially in the short run. While there may not be absolute resource shortages—the perceived risk of one has historically spurred efficiency-enhancing innovations—we are at a point where supply is increasingly inelastic. Long-term marginal costs are increasing for many resources as depletion rates accelerate and new investments are made in more complex, less productive locations.

Third, the linkages among resources are becoming increasingly important. Consider, for example, the potential ripple effects of water shortfalls at a time when roughly 70 percent of all water is consumed by agriculture and 12 percent by energy production. In Uganda, water shortages have led to escalating energy prices, which led to the use of more wood fuels, which led to deforestation and soil degradation that threatened the food supply.”

Sammanfattningsvis är det alltså en ganska utmanande situation vi befinner oss i.

Lyckligtvis finns det lösningar som låter oss köra på! Det är temat för uppföljningsartikeln Mobilizing for a resource revolution. Artikeln börjar med historiska exempel då man trott att resurserna inte skulle räcka längre, men då man räddats av marknadskrafter och innovationer. Gissa om det är möjligt även denna gång? Dock konstaterar man att “Nothing less than a resource revolution is needed”.

Klart att man blir lite nyfiken på att läsa mer om hur problemlösarna på McKinsey Global Institute, Sustainability & Resource Productivity Practice angriper den här svårlösta ekvationen. Jag varnar för antiklimax. Trots att McKinsey menar att det krävs en revolution för att hantera utmaningen så dribblar de förbi huvudproblemet med att konstatera “Our analysis suggests that it’s possible to meet the resource challenge through an expansion in supply and base-case productivity-improvement rates. “

Aha! Den ökade efterfrågan kan mötas med ökat utbud! Och produktivitetsförbättringar!

Dessutom finns det två vägar att välja på. Den ena är ökat utbud och produktivitetsförbättringar i enlighet med nuvarande takt,vilket kräver ca 3000 miljarder USD i investeringar per år (1000 mer än idag). Den andra är en mindre ökning av utbudet som kompenseras av större produktivitetsökning till den något högre kostnaden av 3200 miljarder USD.

Resten av artikeln innehåller vettiga tankar om hur verksamheter påverkas och kan agera i den nya eran med högre och mer volatila råvarupriser.

Slutklämmen lyfter också ett varnande finger om att det inte är en riskfri framtid vi igår till mötes. Det kan leda till negativa effekter på tillväxt, välfärd och politisk stabilitet (hoppsan!). Men även om det skulle bli besvärligt på vägen så är man noga med att poängtera att tekniken kommer lösa problemen förr eller senare!

“Supply and productivity opportunities can address the growing demand for resources and the environmental challenges associated with the rise of three billion new middle-class consumers. But these opportunities raise fresh questions: can business and government leaders, not to mention consumers, move with the speed and scale needed to avoid a period of dramatically higher resource prices, along with their destabilizing impact on economic growth, welfare, and political stability? Or do we need a crisis, with its associated problems, to accelerate technological innovation and investment? The questions are big, and the stakes are high.”

McKinsey räknar i sina efterfrågeökningsprognoser med ca 3 miljarder nya medelklasskonsumenter och dubbelt så många bilar inom kommande 20 år. Jag skulle gärna vilja se vilka antagande de har gjort om tillgången på olja för den perioden..

Tillväxtens gloria på väg att glida ner

För ca ett år sedan skrev jag ett inlägg om hur MP med Gustav Fridolin i spetsen har slipat av de tillväxtfientliga kanterna och närmat sig politikens mittfåra. Om det bara är ett medialt knep eller om det speglar en omsvängning av partiets inriktning vill jag låta vara osagt. Med tanke på att MP under året har gått ut med miljömål som att “2025 ska Sveriges globala klimatpåverkan genom konsumtion minst ha halveras jämfört med idag” och att det historiskt finns en stark tillväxtrealistisk insikt i partiet så lutar jag åt att det är en kommunikationsstrategiskt motiverad make-over.

Även i socialdemokraterna finns det en och annan som vågar närma sig tanken att det heliga tillväxtmantrat kanske ändå kan ifrågasättas, vilket jag också nämnde i det tidigare inlägget. Precis som då så är det fortfarande Kajsa Borgnäs som vågar ta bladet från munnen, vilket framkommer i hennes artikel (läsvärd) i det senaste numret av S-märkta TIDEN. Både bloggrannarna ASPO och Tillväxtreflektera har också noterat och kommenterat detta.

Det vanligaste bland S-folk som har en någorlunda försiktig hållning till tillväxtlovsången är annars att det viskar fram att BNP-måttet inte är så bra och att hållbar tillväxt är målet – lite sådär centeraktigt.

Men det finns en helt annan medvetenhet idag om resursernas ändlighet jämfört med för 5-10 år sedan. När råvarupriserna exploderar pga tillväxtmarknadernas efterfrågan och begränsade möjligheter att öka  tillgången så börjar det uppenbart för allt fler att vi har ett problem. En vanlig hållning är ju fortfarande att erkänna riskerna och problemen, men att ändå förlita sig på att teknikutvecklingen och marknaderna ska lösa problemen. I senaste McKinseys Quarterly Review (kräver log in, dock gratis) finns ett typiskt exempel på detta.

Alla är överens om att Jonas Sjöstedt är en stor tillgång för vänsterpartiet. Han är tom så rumsren att det numera går att prata positivt om V i vilka miljöer som helst (nästan..). Den stora frågan är om Jonas blir den första partiledaren som verkligen lyfter upp de ekonomiska och resursmässiga utmaningar som vi har framför oss istället för att älta hundralappar hit eller dit. Det är ju åtminstone tveklöst så att det i V finns en stor medvetenhet om problematiken och tydlig inriktning på att det måste hanteras. Cornucopias intressanta utdrag ur den rapport som V:s framtidskommission tagit fram (publicerad i nov 2011) visar på en betydligt mer djupgående insikt än vad jag och säkert många med mig kunnat hoppas på. Rapporten är resultatet av en bred och öppen process i linje med V:s partiledarnominering. Så även om det är upp till partistyrelsen att välja hur de vill använda rapporten så har den en viss tyngd som inte går att bortse från.

Självklart räcker det inte med att V börjar prata insiktsfullt om den eviga tillväxtens begränsningar i en fysisk värld, men det kan vara en god början som kan locka ut en och annan tillväxtrealist ur garderoben. Jag tror tom att det går att hitta en och annan moderat som skulle kunna instämma i problemanalysen – vi har ju tex våra hjältar i Knivsta.  Kanske kan man till och med sticka så många små hål på den tillväxtutopiska bubblan att luften börjar pysa ur lagom till nästa val. Valet 2014 kan bli riktigt intressant.

 

 

Kina shoppar energi

Skuldminskningen (deleverage) av europeiska ekonomier har bara börjat. Portugal är ett av länderna som har fått en lång lista på åtagande som de måste uppfylla för att EU och IMF ska hjälpa till att avvärja statsbankrutt. En punkt på listan var att avyttra de sista 21 procenten av det tidigare statligt helägda energibolaget EDP.
De köpare som fick vara med och kämpa in i det sista var kinesiska Three Gorges, tyska E.ON och de två brasilianska bolagen Elektrobras (statligt ägt) och Cemig. Man kan ju se det som ett tecken att det bara var en köpare från den skuldsatta delen av världen (EU, USA, Japan) som fick vara med och fightas hela vägen fram..
Trots att E.ON fick hjälp på högsta politiska nivån när Angela Merkel tog upp frågan med Portugals statsminister Pedro Passos Coelho, så var det kineserna som plockade hem det hela till en kostnad av 2,7 GEUR.
Köpet är ett steg på vägen i Three Gorges uttalade strategi att bli en internationell verksamhet och ger ett fotfäste i både Europa, Brasilien och USA. Sannolikt kommer vi få se fler feta förvärv där kinesiska statligt ägda företag, eller med goda statliga förbindelser, passar på att köpa attraktiva fysiska tillgångar. Det spekuleras i att billiga statliga lån till kinesiska företag som förvärvar fysiska tillgångar utomlands är ett sätt diversifiera valutareserven. Utöver själva penningpungen som räcks över vid köpet så har Three Gorges även lovat finansieringsmöjligheter för krisande portugisiska banker och verksamheter vilket gör att det totala pengaflödet kan uppgå till 8 GEUR.
Kinas ekonomi är inte problemfri (se tidigare inlägg här, eller Flutes senaste observationer), men konkurrensen från Asien kommer att fortsätta sätta press på Europas och USAs ekonomier.

Vindkraften är dyrare, men elpriset sjunker!

I en debattartikel i SvD går Jonny Fagerström  återigen till attack mot vindkraften med titeln: “Nej, vindkraften gör att elen blir dyrare!”. Artikeln är en replik på en tidigare artikel av svensk vindkraft där man hävdar att vindkraften bidrar till att sänka el-priserna (vilket en studie av Energimyndigheten visat att den gör!).

Först och främst kan man konstatera att Jonny Fagerström har tagit flera viktiga steg på vägen mot att argumentera konstruktivt. Han använder sig av källor till de siffror som han presenterar istället för att göra egna “beräkningar”.

I övrigt är det dock inte mycket att hänga i julgranen. Jonny konstaterar självsäkert att “Samtliga rapporter visar att vindkraften är dubbelt så dyr som tex kärnkraft”. Med samtliga rapporter avser han här två, en från IVA och en från ett EU-forskningsprojekt kallat CASES. Det är korret att enligt CASES är kostnaden för vindkraft ungefär dubbelt så stor som för kärnkraft. Dock glömmer (?) Jonny att nämna att i CASES rapport skriver man följande;

But with respect to the low value of nuclear full cost should be stressed that some nuclear specific external costs (eg the cost of a nuclear accident or the risk of nuclear proliferation) are not considered in this analysis. In addition it should be remarked that private costs calculated with the average lifetime levelised generating technology seem to underestimate the real industrial production cost, in particular for nuclear, as declared by stakeholders of the electricity sector invited to the “First CASES Stakeholders Workshop – Social costs of electricity production” February 2008, Brussels.”

Det vill säga att kostnaden för kärnkraft som CASES räknat ut anses som på tok för låga av el-industrin.

I IVA:s rapport (sidan 22) är följande kostnader angivna: kärnkraft 40öre/kWh, vindkraft (land) 50-55 öre/kWh, vindkraft (hav) 75-80 öre/kWh . Detta är för mig inte dubbelt så dyrt! Vindkraft är förmodligen dyrare än kärnkraft (i alla fall om man bara räknar de direkta kostnaderna), men inte dubbelt så dyrt.

Det största problemet med Jonnys resonemang är dock att han sålt skinnet innan han skjutit björnen. För att bygga ett kärnkraftverk är projekteringstiden 10-15 år. Såtillvida Jonny inte vill vänta i 15 år så får han välja; Dyr el eller vindkraftsel!

Elmarknaden är idag avreglerad och produktionskostnaden är inte det som styr elpriset, utan utbud och efterfrågan. Man kan alltid diskutera vad som skulle gjorts annorlunda för 15 år sedan. Men det ändrar inte på faktum idag.

Att det sedan finns två andra väsentliga skillnader mellan kärnkraft och vindkraft, nämligen att den förstnämnda inte är förnyelsebar och innebär en risk för alvarliga olyckor är en annan fråga. En risk som för övrigt Japan nyligen kvantifierade till 10öre/kWh.

Shale gas räddar USA – kanske..

Skiffergas (shale gas) har i många sammanhang lyfts fram som den nya energikällan som har räddat USA:s energiförsörjning och kommer att göra detsamma i Europa – bara vi inte låter bakåtsträvande miljönissar tycka till. Att alla inte är lika övertygade om detta har jag skrivit om tidigare.

Chris Nelder har skrivit ytterligare en läsvärd artikel där han benar ut vad det är som ligger bakom uttalande som att skiffergasen i USA räcker för 100 års konsumtion (i USA), men också hur bräckliga prognoserna för skiffergasprognoserna är. Kontentan är att reserverna av skiffergas i USA lika gärna kan motsvara 11 års konsumtion som 100 och att det kan ta flera år innan kunskapen är tillräcklig för att prognoserna ska bli säkra.

Vindkraftsdebatt 2012

För oss som gärna vill se en balanserad vindkraftsdebatt baserad på fakta har 2011 varit ännu ett tråkigt år. Svenskt Landskapsskydd med hang arounds har kämpat på som små illrar. Och deras fabulerande har fått en otrolig genomslagskraft i media. Eftersom deras byxor hänger löst och har blivit nerdragna ett flertal gånger, samtidigt som de får stort medieutrymme, så verkar det som om vindkraftsdebatten har hamnat i den klassiska båda-sidor-måste-ges-utrymme-fällan. Och säkert sitter en och annan debattredaktör som är rädd för att det ska dyka upp vindsnurror i närheten av sommarstället.

Den utmärkta sidan Ekologistas har gjort en elegant sammanställning av antivindkraftlobbyns pseudoargument och visar på den låga substansnivån. Precis som Ekologistas konstaterar så finns det bara ett argument som det inte går att avfärda – “jag vill inte ha en snurra i närheten av mitt hus”. Lyckligtvis har Sverige det väl förspänt även på det planet. Vi har ett synnerligen glest befolkat land med relativt få som berörs och långa kuster för havsvindkraft.

För att lösa den globala energiförsörjningssituationen behöver vi kompromissa. En snabbare process för tillståndshanteringen med mer begränsningar i möjligheterna att överklaga och förhala behövs. På samma sätt finns det all anledning att se över begränsningarna för vattenkraften, som att bygga ut de älvar som saknar kraftverk, men inte minst att säkerställa generösa regleringsmöjligheter för befintliga kraftverk. Vattenkraftsdammar är ett billigt och effektivt sätt att balansera elproduktionen. De fördelar som reglerbegränsningarna ger för lokal flora och fauna måste vägas mot dyrare och ur ett globalt perspektiv sämre balanskraft som tex gaskraftverk.

Men det första steget är som sagt att få till en hyfsad nivå på vindkraftsdebatten. Under 2011 så var det framförallt två stora lobbyaktioner som antivindkraftsgänget kunde spinna på. Dels den uppblåsta kostnaden (300 miljarder, som 1 år senare avviker med 133%) för vindkraft med Jonny/Marian/Svenskt Landskapsskydd/mfl som avsändare, dels en variant på samma tema där Timbro presenterade en rapport med sensationellt låg kvalitet.

Som sagt fick det en oerhörd spridning i media (tänk om det hade funnits någon form av källgranskning..) utan att ifrågasättas i någon större utsträckning. Här är några exempel på tidningar där Fagerström & Radetzkis 300 miljarder gavs frikostigt utrymme:

Dagens Nyheter ekonomi, Ny Teknik, Norrländska socialdemokraten, Norran, Gotlands tidningar, Helsingborgs dagblad, E24, Dagens PS, Kristianstadsbladet, GT-Expressen, SR, Metro, Kuriren, Skogsland, Norrteljetidning

Tyvärr är det svårt att göra sakliga bemötande när motparten håller sig på dagisnivå. Så när media publicerar något nytt trams utan substans från antivindkraftsmaffian – upplys gärna vederbörande tidningsredaktör om hur han/hon misshandlar tidningens kvalitetsprofil, om det nu finns någon sådan..

Radetzki och Fagerström, så här blev det!

För snart ett år sedan skrev vi ett antal inlägg där vi försökte bemöta uppgifterna fantasierna från Marian Radetzki och Jonny Fagerström om att satsningen på vindkraft skulle kosta 300 miljarder fram till 2035. Eftersom det nu gått ett år kan det ju vara på sin plats att göra en lite uppföljning för att se hur Jonnys och Radetzkis ”beräkningar” följer verkligheten.

I denna artikeln redogör de (nästan) för hur de har gjort sina beräkningar. För 2010-2020 räknar man med en kostnad på 60 miljarder + 20 extra miljarder för havsbaserad vindkraft. Om vi antar en linjär ökning så innebär Jonnys och Radetzkis siffror för 2011 en kostnad på 2 miljarder + 0,7 miljarder extra för havsbaserad vindkraft för en produktion av 5,7 TWh.

Vindkraftproduktionen för 2011 ser ut att hamna på ca 5,9 TWh  (rullande 52 veckor), medelpriset för energicertifikat har varit 247,33 kr /MWh.  

Sammanfattningsvis ser det alltså ut så här:

 Antaganden av Radetzki och Fagerström:

 Produktion 2011 5,7 TWh till en kostnad av 2,7 miljarder    –> kostnad på 57,5 öre / kWh.

Verkligt utfall (rullande 52 v):

Produktion 2011 5,9 TWh till en kostnad av 1,457 miljarder    –> kostnad på 24,7 öre / kWh.

Antagandena av Radetzki och Fagerström var alltså 133% fel för 2011, ska bli intressant hur det ser ut när vi summerar 2012. Mitt tips är att felet kommer att växa… Det var alltså dess siffror som Timbro delvis baserade sin vindkraftsrapport “Svenska vindkraft – 215 miljarder senare” på.

Edit: En uppmärksam läsare såg att jag räknat fel. Kostnaden enligt Fagerström och Radetzki ska vara 47,4 öew/kWh. Det korrekta felet blir därmed 92% istället. 

 

Havsvindkraft

Först och främst vill jag upprepa det jag skrivit många gånger tidigare. Det finns ingen enkel lösning. Omställningen av vårt energisystem är komplex, politiskt besvärlig och dyr. Även om vi skulle strunta i klimathotet och köra på med fossilt så kommer vi inte undan. Inom en kraftinvesteringscykel så kommer ökad efterfrågan och minskad tillgång att pressa dagens fossilbaserade struktur hårt.

Det finns inte något enskilt kraftslag som kommer att ge oss energin vi behöver. Varken kärnkraft eller vindkraft. För den som fortfarande drömmer om att förnyelsebar energi kommer att flöda obegränsat så rekommenderas boken “Sustainable energy without the hot air” där pedagogiska räkneexempel visar på svårigheterna att ersätta dagens fossila energi med förnyelsebar. På samma sätt räcker inte heller en kärnkraftsutbyggnad till.

Vindkraft och kärnkraft kommer däremot att bli två av flera viktiga energikällor som tillsammans med betydande energieffektiviseringar kan få kalkylen att gå ihop.

När det gäller både vind och kärnkraft är det vanligt med åsiktsyttringar av samma låga klass som i klimatfrågor. I Sverige har den extrema antikärnkraftslobbyn blivit betydligt mer perifer under senare år, skillnaden mellan debatten i Sverige och Tyskland är milsvid. Tyvärr håller miljöpartiet dock krampaktigt fast vid sin antikärnkraftpolitik. Förmodligen finns det för många insnöade miljömuppar i partiet som man inte vågar gå emot.

Antivindkraftsfanatikerna kör hårt med sina propagandaattacker, men jag är övertygad om att vindkraftbranschens övergång till industriell skala kommer att mala ner motståndet till smågrus. Det finns alldeles för mycket potential och kapital. Den nystartade bloggen Havsvind.se är ett exempel som visar på vad som börjar hända. Bloggen har startats av wpd Sverige. Wpd är en tysk vindkraftkoncern som varit med och realiserat 2000 MW vindkraft (1,6 miljarder euro) och har en projektportfölj på 7000 MW på land och 10000 MW till havs. Alltså ingen aktör som lirar i gärdsgårdsserien längre.

På bloggen finns det ett intressant inlägg som lyfter fram de stora fördelarna som havsbaserad vindkraft i Östersjön har jämfört med tex Nordsjön. Ett bevis på att det stämmer är den satsning utanför Öland som E.ON har dragit igång. De 48 MW havsbaserad vindkraft som byggs där finansieras på samma villkor som landbaserad vindkraft, till skillnad från de  anläggningar som byggs vid tex Englands kuster och som är beroende av mer gynnsamma stödsystem.

Sveriges gynnsamma förutsättningar för vindkraft och balansering (vattenkraften) av densamma lägger grunden för en betydande industri för energiexport.

Danskdjävlar..

.. ropade Ernst Hugo Järegårds rollfigur i “Riget” när han stod på Rigshospitalets tak och blickade ut över vattnet bort mot Barsebäck.

För oss i södra Sverige finns det ett och annat exempel på hur våra grannar på andra sidan sundet har varit mycket framgångsrika i sina förhandlingar med Sverige. Barsebäck är ett utmärkt exempel. Danska påtryckningar fick oss att i förtid stänga ner koldioxidfri (i princip) produktion, vilken sen delvis ersatts med gaskraftverk. Samtidigt fortsatte den danska huvudsakligen kolbaserade elproduktionen att pumpa ut koldioxid. Alltså – danskdjävlar!

Men frågan är om det inte börjar bli dags att betrakta våra grannar ur ett nytt perspektiv.

I Sverige har det pratats mycket om visioner och målsättningar för 2050, men konkreta steg på vägen har det varit ont om, vilket även uppmärksammats av vår nya miljöminister Lena Ek (pluspoäng!). Danmarks nya regering har tagit några imponerande raska och rejäla kliv och fått ihop ett hårt paket i god tid innan jul (kom ut i november).

Inom de tre huvudområdena Energieffektivisering, Förnyelsebart och Elektrifiering har man tagit fram konkreta delmål och åtgärder. När det gäller tex elproduktionen så är det första delmålet att att fram till 2020 bygga ut vindkraften till 50% av den totala elproduktionen (från ca 22% 2010). Alltså helt klart offensivt.

Det finns också ett grundläggande ställningstagande som lyfter paketet över mängden. Det hymlas inte med att omställningen faktiskt kommer att kosta pengar! Och att den kostnaden uppvägs av att man ser en ej obetydlig risk för ett långt värre scenario. I rapporten uttrycks det på följande sätt:

“Omstillingen vil isoleret set medføre en højere energiregning for både husholdninger og virksomheder. Men det kan sammenlignes med en forsikring. Hvis energipriserne stiger mere, end vi forventer i dag – hvilket der er en betydelig
risiko for – vil en højere energiregning være en relativt mindre udgift i forhold til det, vi forsikrer os imod.”

Alltså ganska försiktigt hållet, men trots allt en tydlig bild av ett peak oil scenario, vilken förstärks ytterligare längre fram i rapporten där man skriver:

“Det er specielt kritisk, når det gælder olie, hvor der globalt skal investeres store summer i ny produktionskapacitet, hvis den voksende efterspørgsel skal kunne imødekommes.”

Tydligare än så kan man knappast bli i ett regeringsuttalande. Danmark vill börja förbereda sig för ett peak oil-scenario.

Återstår att se om Lena Ek med kollegor kan få fart på det svenska omställningsarbetet.

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...