Monthly Archive for September, 2011

Den svenska bankkrisen

 Nedan är ett utdrag ur en studie av Dr Nils Lundgren som har titeln “Den finansiella sektorns ekonomiska betydelse”. Det är en skrift som innehåller många höjdpunkter. Läs nedanstående utdrag och fundera över vilken tidsperiod han pratar om, klicka gärna på någon av länkarna också (de tillhör inte originaltexten, jag har lagt in dem).

 

Många medborgare ställer sig frågan vart pengarna tog vägen. Ett svar är att en betydande del försvann i form av felinvesteringar. Det investerades i byggande av nya fastigheter med hjälp av krediter och dessa blev dyra när de byggdes i en överhettad ekonomi. Byggämnespriser och byggarbetarlöner blev höga och organisationen av byggandet blev mindre effektiv. När husen stod där, var de värda kanske 50-75 procent av byggkostnaderna och mellanskillnaden var förlorad.”

“Den svenska bankkrisen kan i korthet förklaras på följande sätt. […] Under de fem åren fram till [….] steg den privata sektorns skuldsättning  från 100 till 150 procent av BNP, vilket underhöll en kraftig uppgång i den inhemska efterfrågan. Den internationella konjunkturen blåstes under av en mycket expansiv penningpolitik i de ledande industriländerna under intryck av börsraset. […] De reala tillgångspriserna steg  därför med 70 procent under femårsperioden, dvs. värdet av aktier, fastigheter m.m. steg 70 procent mer än den allmänna prisnivån under denna inflationistiska period. Uppgången i fastighetspriserna ökade ytterligare underlaget för belåning och för byggande.” 
 
 
 

 

Nå vilken tidsperiod kan det vara?
 
 
 

(Studien är hämtad ur Finansmarknadsutredningen, SOU 2000:11 och ovanstående text är hämtad ur en volym som granskade den finansiella sektorns betydelse för tillväxten)
 
 

 

DN förordar bostadsspekulation

För några dagar sedan kunde vi läsa i DN  om att fler personer vill hyra ut sina bostäder istället för att sälja, eftersom ingen vill köpa till de priser som säljarna förväntar sig. “Artikeln” inleds med: “Har du svårt att sälja din bostad? Pröva om du i stället kan hyra ut den!

I diskussioner om bostadsbubblan brukar bubbelförnekare påstå att det inte existerar någon spekulation på bostadsmarknaden, enligt artikeln ovan har vi alltså nu en ökad spekulation som dessutom sker i en fallande marknad där man spekulerar i en vändning. Jag hoppas innerligen att de som ägnar sig åt detta har pengar över som kan täcka eventuella förluster.

I DNs ”artikel” intervjuar man mäklare som ägnar sig åt att förmedla bostäder för uthyrning i andra hand och man tipsar även om hur man kan runda trilskande bostadsrättsstyrelser genom att låtsas ha inneboende istället för att hyra ut hela lägenheten. Men man nämner inte med ett ord de avsevärda riskerna som man tar ifall man väljer att hyra ut en lånefinansierad bostad med stor hävstång. Med hög andel lånefinansiering både av sitt eget boende och ett uthyrningsboende krävs det inte att bostadspriserna sjunker mycket för att det egna kapitalet ska vara totalt utraderat. Tyvärr har nog inte DN förstånd att ens ta betalt för denna typen av redaktionell reklam som man gör åt uthyrningsmäklarna, eller?

Peak-oil-förnekare, del2

Häromdagen skrev jag om hur lätt det är att sprida skrönor om att peak oil är ett begrepp för foliehattar/ekotalibaner/ mijömuppar / etc, utan någon förankring med verkligheten. Tyvärr är det dock just verklighetsförankring som saknas i när peak-oil-förnekarna slår till.

Goldman Sachs är ett varumärke som inger viss respekt. Visserligen inte helt obefläckat (minns deras betydande roll i Greklands siffertrixande) men ändå så att deras analyser och rapporter får ett visst genomslag. Jag hoppas att det krävs att man sitter på en ganska hög piedestal för att media obekymrat och okritiskt ska publicera en analys som hävdar att USA kommer att gå förbi både Saudi Arabien och Ryssland och bli den största oljeproducenten år 2017. Tydligen gör Goldman Sachs det, eller så är det ännu värre ställt med mainstream media än vad man kan tro. Jag sökte på “US as top oil producer in 2017” och fick följande resultat:

Energiexperterna på Goldman, a.k.a. Masters of the Universe, har alltså gått ut med en rapport där man hävdar att USA blir största oljeproducenten – 2017! En artikel i Sunday Times (endast tillgänglig för betalande) presenterade alltså detta remarkabla påstående. Via branschnyhetsaktören Rigzone fick det ytterligare spridning. Sannolikt leder detta till att en och annan amerikan pustar ut och fortsätter drömma om att någon gång skaffa en lätt lastbil som stadspendlingsfordon. The Oil Drum visar hur flexibel man måste vara (jobba med definitionen av flytande bränsle och lägg till en ordentligt optimistisk potential för okonventionell utvinning) för att kunna komma upp i de 10,9 miljoner fat per dag (8,3 idag) som rapporten visar på. Dessutom skulle det ändå inte räcka till mer än hälften av USA:s nuvarande oljebehov.

För övrig tror Jim Rogers på oljeprisnivå på 200 USD inom 10 års tid.

Och Annie Lööf ska göra Centern till Sveriges gröna alternativ. Tja det blir ju åtminstone lätt att överträffa tidigare centerinsatser på det området – jag förväntar mig inte så mycket mer (vem gör det 1, 2 ?) – men å andra sidan kan ju konkurrens på området få debatten att vakna till liv och skaka liv i de andra partiernas miljöagenda.

Peak-oil-förnekare har det lätt

Kanske inte så konstigt att den allmänna förståelsen för peak oil är låg. De senaste dagarna har det dykt upp utmärkta exempel på hur lätt det är att sprida fantasibilder av att oljeproduktionen kommer att fortsätta öka, eller åtminstone inte minska avsevärt på många sköna år.

Ett begrepp som peak-oil-förnekarna brukar slänga ur sig titt som tätt är ”undulating plateau”, vilket betyder att produktionsnivån väntas ligga på en stabil nivå under en lång tid innan det sakta börjar gå ner. Peak oil är helt enkelt inte något att bekymra sig för. På vilket sätt produktionsnivån ska upprätthållas är dock inte lika tydligt utbasunerat. Istället grundas det på övertygelsen att ny utvinningsteknik i kombination med okonventionell olja (tex tjärsands- och skifferolja) ska göra underverk.

Sen kan man göra som grundaren av CERA (Cambridge Energy Research Associates), Daniel Yergin och motivera sin tro med ännu mer ovidkommande argument. För övrigt är det CERA som ligger bakom uttrycket ”undulating plateau”.

Först och främst kan det vara på sin plats att nämna något om CERAs förmåga att prognostisera oljepriset. Cornucopia har skrivit ett bra inlägg om Yergin och CERA med titeln : ”Den bästa kontraindikator som pengar kan köpa”. Den rubriken säger allt du behöver veta om prognosförmågan. Marian Radetzki har fått konkurrens. Dessutom av någon som faktiskt bygger sitt existensberättigande på sina energiprognoser! Men det är väl ingen som vill betala för dåliga nyheter..

Nedanstående bild är en fin illustration av CERAs track reckord. Mer bakgrundsinfo finns på den här sidan, där bilden är hämtad ifrån.

Det finns många välrenommerade media där Yergin tillåts fantisera fritt. Häromdagen var det återigen dags i WSJ. Det är en ganska långrandig text som i princip för fram tre argument för att avfärda peak oil. Mina kommentarer är kursiverade.

1.       Det finns flera historiska tillfällen när man trott att det inte skulle gå att öka oljeproduktionen, vilket sen visat sig vara fel. Alltså är det samma sak denna gång.

[Nä, i många, många år har jag faktiskt korsat landsvägen utan att det kommit någon bil – nästa gång tänker jag minsann inte stanna och se efter först. Trots att jag vet att trafiken numera är tre gånger så tät som förr.]

2.       Föregångaren inom peak oil teorin, M King Hubbert, var kontroversiell, ute och cyklade ibland och han hade inte rätt i sina prognoser om USAs oljeproduktion.

[Nä varför ska man lyssna på dagens fysiker när Isaac Newton trodde att bibeln innehöll guds planer för universum och när han ägnade 50 år åt att försöka förutsäga jordens undergång?]

3.       Och  så det vanliga – genom att nämna några exempel på nya oljefyndigheter och produktionstekniker utan att relatera till hur litet bidrag det är till helheten så ger man intryck av att det produktionspotentialen växer så det knakar. [kommentarer överflödigt]

Kjell Aleklett har gjort ett något mer seriöst bemötande på sin blogg. Rekommenderad läsning.

Att Ny teknik har en och annan tekniknaivist i sin personal är varken överraskande eller nytt. Därför är det väl fullt naturligt att de har publicerat en artikel-om-artikeln som utan någon kritisk granskning återger Yergins historikargument. Finns också i Afv – länge sedan det var en kvalitetstidning.

Badlands Hyena har fått konkurrens

När du har läst för många seriösa och allvarsamma blogginlägg så rekommenderar jag bloggen Badlands Hyena för att lätta upp tillvaron. Där levereras allt som oftast mycket elegant skruvad ironi med utgångspunkt i dagsaktuella händelser och uttalanden. När man har följt bloggen ett tag så får man dessutom en bonuseffekt – man börjar upptäcka seriöst menade artiklar som i stort sett hade platsat rakt upp och ner på BH. Helt plötsligt kan man skratta åt dessa artiklar istället för att bli irriterad.

Min favoritblogg när det gäller teknik- och tillväxtnaivism, Miljöfara, har återigen lyckats!

Det debattinlägg som Kjell Aleklett mfl publicerade i SvD idag har genererat många blogginlägg – 25 blogglänkningar just nu. Slutsatserna i studien är inte precis revolutionerande. Det är inte den första gången som det har konstaterats att tillväxt och växthusgasutsläpp hänger ihop som ler och långhalm. Däremot så bidrar omfattningen av studien till att befästa faktumet att Sverige inte lyckats “decoupla” tillväxt och växthusgasutsläpp.

Åter till Miljöfara. Artikelförfattaren Jonas Frycklund konstaterar att studien ser ut att vara seriös, men försöker ta udden av den genom att hävda att en norsk studie kom till motsatt resultat för Sveriges del. Den norska studien var dock  inriktad på globala samband och sa egentligen inte så mycket om Sverige.  Men det är efter denna ändå sansade inledning som Mr. Frycklunds tankebanor far iväg i tangentens riktning. Jag citerar:

Om Uppsalastudien står sig så är frågan vilken slutsats man ska dra? Är det vettigt att lägga ännu högre miljökrav på svenska företag? Beskattar man den inhemska miljövänliga industrin hårt så driver man ännu mer tillverkning ut ur landet. Vi kommer då att tvingas importera ännu mer miljöskadliga produkter från andra länder. Det är knappast en smart väg att gå. Men miljörörelsen verkar inte ha några problem med denna strategi. Beror det kanske på att ju mer man följer detta koncept desto sämre kommer utvecklingen att se ut i den konsumtionsperspektiva statistiken. Man får en självuppfyllande process som gör att man kan fortsätta att nära sina drömmar om domedagen.

Konsumtionsperspektivet på utsläppen innehåller dessutom en annan sida av myntet. I det vi tillverkar och exporterar bidrar vi till att sänka andra länders utsläpp. Ju mer järnmalm, stål, skogsprodukter och livsmedel vi lyckas prångla ut på världsmarknaden desto bättre för den globala miljön. Detta eftersom vi i vår tillverkning släpper ut så mycket mindre koldioxid och metan än vad mottagarländerna gör i sin produktion.

Aha! Det är alltså de slemma skatternas fel att världen inte är miljövänlig. Och miljövännerna som vill fortsätta att beskatta företagen tillbaka till medeltiden. Om vi bara hade sänkt skatterna så att hela världen kunde få ta del av vår fantastiskt miljövänliga produktion. Det hade varit en smart väg att gå!

 

För lite mer sansade kommentarer så rekommenderar jag:

ASPO, Effekt, Birger Schlaug, Kjell Aleklett (kommentarerna till inlägget, dock inte alla..),

EQT, Pär Nuder och Thomas Bodström

Nu när SvD har publicerat material om EQTs gasledningsköp och Pär Nuders roll i det hela så blev jag inspirerad att ta upp tråden.

För inte så länge sedan skrev jag om EQTs inhopp i gasbranschen och att Pär Nuder fått sitta med vid grytorna med sleven i högsta hugg. Ni som inte läste mitt tidigare inlägg – kan ni gissa varför Pär har fått en plats i detta sammanhang? Kan det vara för hans gedigna branschkunskap? Tja, tror inte det va. Som monopolist i energibranschen styrs man av en regleringsmyndighet. EQT ska under 4-6 års tid se till att avkastningen på investeringen i gasrör maximeras. Det kan man göra på olika sätt. Men det finns en sak som är grundläggande. Man vill inte att besvärliga politiker ska försämra förutsättningarna (helst förbättra dem).

Så hur gör då ett riskkapitalbolag för att maximera chansen till en bra avkastningen? Jo, man hittar en politiker av rätt virke och rätt position, sätter honom i styrelsen för aktuellt bolag och ser till att han får möjlighet till en bättre affär än någonsin tidigare. Vilken politiker är då lämplig att bli spelpjäs i riskkapitalbolagets händer?

Först och främst kan sökområdet avgränsas till Socialdemokraterna. Högerpolitiker är generellt sett alldeles för positiva till riskkapitalbolagens affärer för att verkligen utgöra någon risk. Vänster- och miljöpartister är alldeles för obetydliga i vänsterblocket. Alltså ska det vara en sosse. Men vilken sosse ska man då välja? Vi kan börja med att konstatera att det faktiskt finns ett ganska stort utbud av sossar som gärna släpper politiska ideal mot att göra en extra hacka. Dessutom finns det andra sossar som försvarar beteendet. Så, lille riskkapitalist, var inte rädd för att det inte ska finnas någon villig sosse över till dig!

I så viktiga sammanhang som gasinfrastruktur (eller undervisningsbranschen) behöver man hitta en politiker av viss rang. Sikta gärna på en toppsosse som varit med länge, varit utsedd till kronprins, men som förlorat bittert i kampen om partiledarposten och därför känner att “det är min tur nu”. Eller ta någon som helst rattar politikerrollen med vänsterhanden och ser politiken som ett sätt att lyfta sitt personliga varumärke, få värdefulla kontakter, sälja fler böcker eller dra in stålar på något annat sätt.

På så sätt hamnade Pär Nuder i gasbranschen och Thomas Bodström i skolans värld. Thomas har dragit sitt strå till stacken i försvar av riskkapitalägda friskolor och kan nu casha in.

Sjukvård är en bransch där riskkapitalister har kunnat flytta fram sina positioner ordentligt. Idag kan bolagen plocka ut vinster på ca 3 miljarder per år. Ska vi gissa att det finns en styrelseplats ledig för någon sosse som vill göra lite nytta?

 

SvD har en läsvärd artikelserie om riskkapitalbolagens framfart.

Kent Werne har gjort bra granskningar som är samlade här.

Energipolitik i Storbritannien

Energipolitik kan säkert kännas som ett besvärligt område i Sverige, men det finns nog en och annan brittisk politiker som skulle kunna drömma våta drömmar om svenska energipolitikers situation.

Även om vi skulle bortse från klimatfrågan så har Storbritannien en hel del utmaningar att tampas med. Utöver att energitillgångarna i Nordsjön inte längre räcker till landets förbrukning, så finns det också ett rejält behov av att förnya elproduktionskapaciteten (en fjärdedel behöver ersättas inom kort). Under kommande 10-årsperiod bedöms investeringsbehovet uppgå till 110 miljarder pund.

Hur man ska lösa detta diskuteras dessutom samtidigt som regeringen har annonserat betydande nedskärningar av välfärdssystemet och skattehöjningar för att komma tillrätta med ett skenande budgetunderskott. Ekonomiska bedömare antyder också allt mer frispråkigt att det finns  risk för en globalt långvarig ekonomisk svacka som kan hålla i sig uppemot 10 år. Det gör inte heller situationen lättare. Inte heller att finanssektorn, som knappast är en i framtidsbransch om recessionsscenariot håller i sig, står för 8-10% av Storbritanniens BNP.

Därför är det intressant att följa hur det hela utvecklas. Regeringskoalitionen har under sommaren lagt ett förslag till reformering av elmarknaden som verkligen är radikalt. Storbritannien som under Thatcher var tidigt ute med att avreglera energimarknaden (25 år sedan) kan nu gå i bräschen för en återreglering.

Personligen tror jag att det fanns all anledning till stora delar av den avreglering som genomfördes i Sverige (och säkert i andra länder också). Med tanke på det stora omställningsbehov som även Sveriges elproduktion står inför (dock avsevärt mindre än i Storbritannien) så kan det vara motiverat med ökad reglering för att påskynda och få bättre kontroll över den processen.

Åter till Storbritannien. Vad göra för att investeringsmedel ska flöda in i CO2-snål elproduktion (förnybart, kärnkraft, CCS)? Koalitionen av Tories och Liberal Democrats föreslår:

  • minimipriser på CO2 för att ge investerare större säkerhet
  • långsiktiga feed-in tariffer med Contract for Difference, vilket innebär att staten pröjsar skillnaden mellan marknadspriset och det som krävs för rimlig avkastning på den CO2-fria produktionen. Om marknadspriset går över avkastningskravet så tar staten hand om mellanskillnaden. Alltså en betydligt elegantare lösning än de vanliga feed-in systemen
  • Emission Performance Standard som begränsar CO2-utsläpp till 450g CO2 / kWh.
  • Kapacitetsmekanism som ska verka både via efterfrågan och produktion. DECC (Department of Energy and Climate Change) funderar på det här området, mer info om lösningar kommer vid årsskiftet.

Alltså en hel del marknadsreglering för att komma från Thatcher’s pojkar!

För övrigt är det intressant att det finns en debatt i UK om ”the big six”, dvs den oligopolsituation som de sex stora energiföretagen utgör. Jag undrar hur många aktörer som krävs för att det ska vara tillräckligt många? Jag är tveksam till att det är antalet aktörer som avgör marknadseffektiviteten när det gäller energibranschen. Komplexiteten och investeringarna är för stora för att vi ska närma oss en torghandelsituation (den enda verkliga marknaden som kommer i närheten av grundläggande NEK-teori..). Däremot krävs det reglering som gör att aktörerna levererar det som samhället behöver, dvs mindre, miljövänligare och dyrare energi!

Köttfrossa

Ibland får man lite perspektiv på hur andra uppfattar grundläggande samband här i världen. Tisdagens eko-nyhet och Studio 1-reportage om LCHF och liknande dieter gav många starka reaktioner. Det blir tydligt hur känsligt det är när miljömässigt självklara samband lyfts fram för att visa på orimligheter i vår livsstil. Då tar det lätt hus i helvete, eller ”visst vill jag gärna vara miljövän, bara det inte påverkar mitt sätt att leva på”. Eller som när man säger “Bilen en lyxvara vi kan vara utan“.

Om det är någon som inte orkar läsa längre än så här, men behöver få lite bättre verklighetskontakt när det gäller köttkonsumtion så läs det jag har skrivit tidigare.

Reportaget som i princip framförde det enkla budskapet att vegetarisk kosthållning är mer miljöriktig har fått LCHF-ätare och andra köttmissbrukare att explodera i kommentarer och blogginlägg för att rättfärdiga sin livsstil. Jag har förstått att det finns två läkare som är gravitationspunkten för LCHF i Sverige. Annika ”Fettdoktorn” Dahlqvist (utsedd till årets folkförvillare även om just hennes LCHF-roll inte ligger bakom utnämningen) och Andreas ”Kostdoktorn” Eenfeldt. Efter lite läsning av deras bloggalster så får man lätt intrycket av att de är typexempel på den farliga sortens förvillare (som det finns gott om när det gäller klimatfrågor som med akademisk auktoritet sprider sina förvrängda budskap.

Jag tror inte att det är snöd penningvinning som är drivkraften bakom den här typen av beteende, snarare en förmåga att snöa in på ett visst tankesätt och ovilja att se helheten / det som inte passar in den egna tankemodellen. När jag läser Kostdoktorns miljöargument så lyfter han fram att tomater och apelsinjuice ger större koldioxidutsläpp per kalori än oxfilé. “Oj så bra, då kan jag fortsätta med köttfrossa”,  reagerar den som antingen har begränsad intellektuell kapacitet eller bara försöker förtränga verkligheten. Irrelevanta jämförelser är ett känt knep, men tydligen svårt för många att genomskåda. Andra sätt att hantera verkligheten generöst är att föra fram lösryckta exempel som dock i sak är riktiga, tex att WWF kallar naturbeteskött miljövänligt. Den lilla haken i sammanhanget är att köttkonsumtion på dagens nivåer (eller ännu högre som LCHF-liknande dieter leder till) är omöjligt utan den energikrävande och CO2-utsläppande industriella köttproduktionen.

Ganska kul att en av förvillarna som är engagerad i Climatescam, Lars Bern, drar paralleller mellan fett- och klimatdebatten. Han har ju liksom fattat likheten mellan ämnena, men tyvärr  får han inte riktigt alla pusselbitar att gå ihop. Och sorgligt nog så är varken gällande kostråd eller klimathotet något som illasinnade vänsterkrafter hittat på. Och det var inte heller staten som rekommenderade 6-8 brödskivor om dan. Återigen var det producenterna som den gången försökte påverka marknadsandelar med kostråd. Och så var cirkeln sluten.

Glöm inte att klicka på bilden nedan och läs hur det kunde låta på det gamla goda 50-talet.

Att det är köttproducenter som ligger bakom många av de dietstudier som hänvisas till behöver ju såklart inte innebära att studierna är missvisande. Däremot är det lite krystat att hävda att ”köttdieterna” inte skulle leda till ökad köttkonsumtion (vilket många förespråkare tydligen gör..). Inte f-n skulle ett gäng köttindustrier lägga ut pengar på forskning som visar på positiva egenskaper hos kött om det inte resulterade i ökad konsumtion!

 

Kul att reportaget gett genomslag i media. Här är några exempel:

LCHF i Aftonbladet, DN, GP, Miljöaktuellt, Expressen, Svd, Media utomlands

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...